Wes Andersons Isle of Dogs får sällskap av ytterligare en animerad hundfilm i vår. I Kari – en allegori om världens tillstånd avhandlas flyktingkrisen som hundsaga. Vår fyrbente vän i Fateme Goshehs stop motion-film flyr mänskligt förtryck i Mellanöstern med sikte på fristaden Nordens ark, och passerar en svensk förort där vi skapar bekantskap med bland andra en alkoholiserad polis, en sängliggande farmor och en evigt arbetande taxichaufför.
Gosheh värjer sig inte för att provocera i sin konst. Ett återkommande tema är muslimsk kvinnokamp, och när hon ställde ut på Liljevalchs 2002 blev hon anmäld av flertalet muslimska organisationer. I Kari ger hon röst åt samhällets marginaliserade med glimten i ögat och avhandlar ett pärlband av aktuella ämnen: hederskultur, radikalisering, vardagsrasism och utanförskap. Genomförandet är på många sätt beundransvärt. Figurerna är grovhuggna i lekfull claymation och sävlig dialog i naturalistisk mumblecore-anda ger dem liv.
Problemet ligger i formen för berättandet. För att man som tittare ska acceptera premisserna för filmens universum hade relationen mellan människa och hund behövt utforskas djupare. Att flyktingen från Mellanöstern porträtteras som hund talar sitt tydliga språk, men den implicerade maktobalansen mellan djuret och förortens mänskliga invånare är vagare. Berättelsen om hunden är tänkt att fungera som huvudberättelse, men kopplingen mellan den och resten av filmen haltar, delvis på grund av en viss rumslig förvirring – förortsberättelserna utspelar sig på några återkommande platser medan hundens berättelse sträcker sig över kontinenter. Inte optimalt i en film med begränsad scenografi. Gosheh har en särpräglad stil och ett intresseväckande tilltal, men givet filmens nätta längd på dryga timmen hinner inte pärlbandet av aktuella ämnen mer än passera i förbifarten. Renodlad fabel eller mer djupgående förortsbetraktelser hade varit att föredra.
