Karaktären

Karaktären osar av föraktet och hämndlystnaden som gror mellan en far och hans oäkta son. Det är mörkt, bittert, fascinerande och, precis som alla familjefejder, genomsyras den av ett hat så tjockt att det kan täljas, och förmodligen bara lösas, med en vass kniv. Filmen vann förra årets Oscar för bästa utländska film, och kretsar kring kronofogden Dreverhaven en ensam och stenhård man som tänjer på sitt ämbetes gränser på jakt efter de fattiga och förtryckta. Ett ödesdigert möte med hans hushållerska leder till en gravidet, och sedermera frustration när hon vägrar gifta sig med honom. Sonen Katadreuff växer upp i det helvete som var reserverat för oäktingar i början av seklet, och hatet mot fadern växer sig stadigt starkare med varje glopord och oförätt. I återblickar får vi följa den unge mannens väg upp från bottenslammet. Framgångarnas lycka är emellertid bedräglig då faderns skugga hela tiden vilar över honom. Dreverhaven beskriver det bäst själv när han i ett sällsynt möte med modern förklarar att han stryper sin son till nio tiondelar, och att den sista tiodelen gör sonen stark. Filmen har drag av en Dickens-roman, ett intryck som förstärks av ett uppbåd färgstarka bilroller. Mest hjärtevärmande är Katadreuffs vän och mentor utrustad med ett underbett som skulle göra en karp avundsjuk försöker han ingjuta lite folkvett i den besinningslöse ynglingen. Avsaknaden av den dickenska humorn gör emellertid att Karaktären stundtals blir tungrodd. Den inneboende dramatiken som naglar fast oss i biofåtöljen medför att förtydligande bild- och ljudeffekter känns överflödiga. En dörr borde kunna gå igen utan att det låter som en bomb i en bäddsoffa. Detta hindrar inte att Karaktären definitivt har ett liv efter eftertexterna. Öppningsscenen ställer frågor som sakta men säkert rätas ut till utropstecken. Samtidigt har många nya frågor dykt upp kring karaktären Dreverhaven men de svaren måste vi (tack och lov) finna själva.