Kärlek tur och retur (5 x 2) inleds med att Marion och Gilles avslutar sitt förhållande med ett våldtäktsliknande samlag på ett hotellrum. Sedan backar vi igenom ett kärlekspars uppgång och fall i fem avsnitt, vissa romantiska och vissa vardagligt banala. En middag med brorsan och hans pojkvän, bröllopet och slutligen första mötet. Precis som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind handlar det om att fullständigt dissekera ett förhållande. Men då vi är i Frankrike är tonen mer realistisk och mer sexuell.
Den heterosexuella filmvintern fortsätter således till våren. Closer, Sideways och nu 5 x 2. Plötsligt vill alla sitta ner och prata allvar om kille/tjej-förhållanden. François Ozon skildrar heterosexualiteten utifrån med en osentimental men ändå sympatifylld blick. Till skillnad från till exempel Criminal Lovers och Sitcom är det en ganska vaniljig sexualitet som skildras och de enda ostraighta karaktärerna är Gilles bögbrorsa och hans pojkvän som skymtar förbi.
Marion och Gilles beter sig så där illa som människor ofta gör, men de döms aldrig för det. Det börjar gå lite inflation i baklängesberättade filmer men i 5 x 2 har det en poäng. Historien börjar i psykisk krigföring och ångest och blir ljusare och mer vykortslik ju längre bakåt vi skådar.
Och trots att dramaturgin är uppbruten är det här en av Ozons mest konventionella historier hittills. Här finns varken skruvade musikalnummer som i 8 Kvinnor eller hypnotiska råttor à la Sitcom. Och även om Gilles inte är någon drömman låter den gode Ozon honom överleva vilket är sällsynt för patriarker i hans filmer då de tenderar att få en kniv i ryggen (8 Kvinnor), försvinna (Under Sanden) eller bli lynchade av sin egen familj (Sitcom). Och visst funkar det. 5 x 2 är en stark film om än inte lika personlig som tidigare verk. Och jag kan inte låta bli att hoppas att Ozon återvänder till lite mer skruvade teman i framtiden.
[I]Premiär 18 mars [/I]
Skådespelare:
Regi:
