Kändisliv

Med uppåt trettio filmtitlar avverkade på trettio år kan Woody Allen numera betecknas som en industri. Jag hör till dem som kände att [I]Harry bit för bit[/I] bjöd på för mycket god gubbsjuka och humorbefriat, självhögtidligt egorunkande, och bestämde mig för att se [I]Kändisliv[/I] av den simpla anledningen att regissören den här gången inte medverkar själv. [I]Kändisliv[/I] är ett rop på hjälp. Inte ett vrål, men ett stilla och samtidigt patetiskt storvulet och av sin egen estetik handlingsförlamat rop på hjälp. När Woody Allen låter filmen inledas och avslutas med det lilla flygplanet som signalerar och skriver ordet HELP på den grå himlen, sätter han fingret precis på den melankoliska punkten, precis på sina förvirrade papp-karaktärers intentioner och drivkrafter och det är, minst sagt, övertydligt och mycket, mycket rörande. I [I]Kändisliv[/I] har Kenneth Branagh fått den tveksamma äran att axla Allens mantel som den frånskilde Lee Simon. Det är stundtals enerverande att se Branagh anstränga sig för att inte själv ta plats. Men det finns undantag i ett antal lysande scener, bland annat mellan honom och Winona Ryder, där Branagh är mer nyanserad, ärligare och mer direkt än vad jag någonsin tidigare sett honom. Han har woody-sex med en filmstjärna, woody-struttar efter en supermodell och är woody-maniskt besatt av en förförisk skådespelerska. Han tar alla tillfällen i akt att pitcha sina wannabe-manuskript, även för små snobbiga superstjärnor som han intervjuar, och som snällt lovar att läsa men egentligen är mer intresserade av att bjuda in den hugande journalisten på gruppsex. [I]Kändisliv[/I] låter oss följa de båda exmakarnas parallella och stapplande väg. Den självömkande exfruns (en något blek Judy Davis) scener och scenarion känns lite påklistrade och hamnar i skymundan. Men poängen är väl inte vart vägen leder, utan hur och hur mycket kontentan egentligen skiljer sig från utgångsläget. Förvänta dig inget nytt. Vi rör oss, trots det sköna fotot, i klichéernas värld både filmiskt, berättar- och woody-mässigt. Men så var det det där med den handlingsförlamade fåfängan. Det frustrerade och loja ropet som ekar hela filmen igenom. Det lyfter. Jag faller.