I juni 1987 arresterades Walter “Johnny D” McMillian i Monroeville, Alabama, för ett mord han inte begått. Femton månader senare åtalades och dömdes han till döden, men hade redan i förväg placerats på “death row”, fängelsets avdelning för dödsdömda, av Monroevilles sheriff. Den rättsvidriga behandlingen av McMillian uppdagades när advokaten Bryan Stevenson tog sig an fallet.
Stevensons ansträngningar för dödsdömda i den amerikanska södern har inte gått obemärkt förbi, han är bland annat en mottagare av Olof Palmepriset. I rättegångsdramat Just Mercy, som baserar sig på delar av Stevensons bok med samma namn, återberättas hans idoga slit med att överklaga Johnny Ds dom i sann underdog-anda. Rättrådigt spelad av Michael B. Jordan anländer han till ett Alabama där lämningar efter Jim Crow-lagarna lagt sig som ett dödligt sediment över tillvaron.
Jamie Foxx gör ett återhållet, med beröm godkänt jobb som Johnny D. Som offret för institutionell rasism kommer Foxx sorgset uttrycksfulla blick till långt bättre användning än i något actionraffel. Samtidigt finns stunder där hans stjärnstatus stör filmens anspråk på blek saklighet. Särskilt i en central avrättningsscen som mått bra av att vara långt mer nedtonad.
Det är inte utan att jag kommer på mig själv med att sakna nittiotalets otaliga John Grishamfilmatiseringar. Visst har Stevensons och McMillians berättelse en angelägenhet en film som Juryn - A Time to Kill förvanskade i Joel Schumachers svettiga regi. Men det saknas ett mått av spänning i Just Mercy. Filmens mer uttalade referenspunkt är istället Skuggor över södern, inte på grund av några likheter med Robert Mulligans filmatisering, utan för att skådeplatsen, Monroeville, är där Harper Lee skrev boken. Men jämförelsen tycks främst vilja säga att Atticus Finchs stoiska kamp är stoffet i en saga, och Stevensons karg verklighet. Resultatet är en hantverksmässigt habil avhandling av ett stycke medborgarättshistoria, men som aldrig slår an någon riktig nerv eller djup.
