Nio år! Det är svårt att tro att det gått så lång tid sedan vi senast såg Matt Damon som lönnmördaren med minnesluckor. Någon gång däremellan hoppade Jeremy Renner in i den redan bortglömda The Bourne Legacy, men nu är både Damon och regissören Paul Greengrass tillbaka.
I Jason Bourne dyker enmansarmén upp igen när han får reda på nya uppgifter om sitt förflutna.
Paul Greengrass har en närmast magisk förmåga att göra alldagliga saker spännande. För trots att Jason Bourne till stor del består av människor som knappar på datorer, läser sms eller pratar i telefon börjar pulsen långsamt stiga under filmens gång tills nagelbanden snarts gnags på. Då är det lätt att glömma hur otroligt simpel storyn faktiskt är. Matt Damon själv har knappt 25 repliker, vilket måste vara något form av rekord.
I ärlighetens namn spelar det inte så stor roll vilken motivation Bourne har, han är en kraft att räkna med. CIA är som vanligt ondingar, speciellt nu i en post-Snowden värld där allt handlar om övervakning. Subtil är filmen inte heller när de porträtterar det sociala media-företaget Deep Dreams *host* Facebook.
Kameran är skakig, Damons ansikte bestämt, hans slag hårda, frequent flyer-poängen rusar i taket och actionsekvenserna superba. Myten om Jason Bourne är mer levande än någonsin. Filmen når definitivt inte några nya höjder i serien, istället är den tacksamt konsekvent. Vilket inte är illa för den fjärde filmen i raden.
