Järnladyn

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 16:05 3 Feb 2012

järnladyn

När Pinochet fick en hjärtattack 1998 åkte han till England för att få den vård hen behövde. Samtidigt såg världen sin chans att få upprättelse för de brott han hade begått under militärkuppen i Chile, människor hade torterats, fängslats och mördats. Släktingar, kumpaner och vänner till dessa befann sig runt om i världen och gjorde gemensam sak i att dra honom inför rätta.

Innan han kom till England hade han och Margret Thatcher odlat en underbar vänskap. Thatcher hälsade på honom många gånger i Chile och vice versa. När det nu för första gången blåste hårt på Pinochet, världen höll andan och kanske skulle få hämnd agerade Thatcher snabbt. Det publika tedrickandet med mysgubben intensifierades mellan drajjorna. Thatcher la den sidan till, de log mot blixtarna och gick armkrok i bra ull. Bilder kablades ut världen över där de två russinen sågs mysa av bara helvete på stoppade stolar runtom i London. Thatcher var inte så blödig för människors lidande, men var det något hon vurmade för var det en stenkonservativ gammal mördare i klassbevarandets tjänst. Pinochet och Thatcher förhalade, och han hann dö innan eventuell dom.

Regissören Phyllida Lloyd tar fasta på denna mediala bild av mysiga åldringar. Hon appellerar till en darwinistisk populistisk låg drift. Hon spelar på samma ryggmärgsinstinkt som gör att man tycker att bebisar är gulliga och att det är synd om gamla. Varför då, är följdfrågan? Driver hen en biologistisk pr-kupp? Tycker hon att världen har för utjämnade klasskillnader? Vill hon skriva om historien? Thatcher, hur mysdement hon än må vara, är en av de mest kallblodiga ledare vi har haft i modern tid. Men hennes politik handlar inte filmen om. Den avdemoniserar Lloyd genom att göra Thatcher sinnessvag, en defensiv strategi – ”jag var full, jag var ett barn, jag var ung, jag var en kvinna” – som ursäkt för att göra helt barocka saker. Med den fysiska defekten blir allt förlåtet, hennes iskalla högerpolitik blir tolkade i ljuset av ”mamma är trött”.

Det är ett härligt hantverk, Streep är underbar, men vad är poängen? Att rentvå Maggie? Det enda som händer är olika höftade historier som landar på ett väldigt mörkt ställe filosofiskt. Summa summarum är: om hon vart bättre mor och fru hade hen inte vart så sorglig nu. Hennes största fel var alltså att hen brast som kvinna? En spritmätt aperitif är det största brott man kan begå. Bortglömt är Pinochets brott och Thatchers nedmontering av ett helt socialt skyddsnät. Under Thatchers tid svalt engelsmännen, arbetsrätten urholkades och Canary Wharf byggdes. Förutom åldern, sjunger filmen biologismens lov utan hämningar. Thatcher stryka och svaghet, enligt filmen, var könet. Hon var kvinna.

Alltså, själva grundantagandet är märkligt. Thatchers gärning och konsekvens är alltså den individuelles misslyckande. Hon blir så fråntagen politisk gärning, en performativ anti-feministisk åsikt från regissören. I ett större perspektiv blir det symptomatiskt för den individualiserade värld vi lever i. Jag undrar bara, är det här en pro-konservativ film? Särskilt med tanke på att de ekonomiska nedskärningar som idag görs i England inte har synts till sedan Thatchers tid. Och på samma sätt som under Thatchers tid är Storbritannien i krig, då mot Argentina i Falklandskriget, nu i Afghanistan. Och filmen fokuserar på individen? En människas liv, till och med om denna är ansvarig för destruktiva handlingar mot det kollektiva, är bara intressant ur individens synvinkel. Vad kan en människa göra rätt, blir den filosofiska frågan. Jo, att vara god i det illa. God som kvinna är att vara en bra fru och mor och där är resonemanget slut.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner