Jane par Charlotte frossar icke i Jane Birkins forna liv som 60-talsikon. Tvärtom är dagens Jane i fokus: 70+, produktiv och med en viss åldersnoja (”det är lika bra att ta av sig glasögonen så att allt blir lite suddigt”).
Dokumentären, vars titel anspelar på Agnès Vardas lekfulla essäfilm Jane B. by Agnès V (1988) och slutscenen för tankarna till Call Me by Your Name (2017), är ett mjukt och personligt porträtt som betar av moderskap som biljett till otillräcklighet och smärtan i att åldras. Bakom och framför kameran står dottern Charlotte Gainsbourg som skildrar ett trevande möte mellan mor och dotter.
Inspelningen började uselt. Jane avbröt projektet på grund av dotterns alltför närgångna frågor, men ändrade sig efter viss bearbetning. Att de alltid varit reserverade och blyga inför varandra är en av frågorna som tas upp. Varför var Jane annorlunda mot Charlotte än mot de två systrarna? Svaret – ”du gjorde mig förlägen” – är ärligt men vagt.
Janes frengelska, franska späckat med engelska ord som “gloomy” and “poots”, är sig lik men genom Charlottes lins tar en annan person form. Någon med idiosynkrasier (överkänslighet), som knaprat sömnpiller och sökt trygghet genom att bland annat sova med resväskor på täcket för att känna tyngd. Det är synd att Janes kommentar om att för mycket fokus varit på hennes kropp, snarare än hennes låttexter. Hur förhåller hon sig till sin (oombedda) titel ”Serge Gainsbourgs musa”?
Charlottes regidebut är varm men reserverad, ej olik mötet hon skildrar. Först när Kate kommer på tal – Janes dotter och Charlottes halvsyster som omkom i ett fall från ett fönster Paris – syns ett öppet sår. En mors skuld över att ha varit så upptagen med sin egna sorg att hon ej kunde bära sina döttrars: ”Man pratar mer om de döda än om de levande”.
Enligt regissören var inspelningen ett ”priviligierat ögonblick” där hon och Jane möttes men de föll snabbt in i gamla roller när filmen var klar – en lättnad på ett sätt eftersom ”det är så vi levt våra liv”.
