“Are you a perfect stranger?” Elia Suleiman verkar obrydd, nästan uttryckslös, som han genomgående är i denna underliga och finurliga metakomedi. Frågan ställs när han är på plats i New York för att prata om sin senaste film, med namnet It Must Be Heaven. Oavsett om han är hemma i Nasaret eller på resande fot verkar världen te sig ogreppbar för Suleiman och den pågår utan hans aktiva deltagande.
I situation efter situation stöter han på främmandegörande, men också egendomligt lustiga, händelser. Händelser symmetriskt komponerade, såväl i rörelser som i bildkomposition, rullas upp i en typ av vardagsabsurdistisk ton som för tankarna till Jacques Tatis Playtime. Mycket av det man ser genom Suleimans ögon är koreograferat som i en musikal, men utan musik eller narrativ framåtrörelse. Det är sannerligen udda, men först och främst knasigt och kreativt. Det är som att alla små besynnerliga beteenden är en del av det som skapar ett sammanhang, som något en statslös verkar ha svårt att relatera till.
It Must Be Heaven är ogenomtränglig till dess att man rätt ut adresserar filmens teman, om rotlösheten och förväntningen på Suleiman att vara "tillräckligt palestinsk". Men den är trots det fortsatt svår att sammanfatta. Suleimans roll som filmskapare spär på känslan av någon som försöker bearbeta verkligheten, snarare än att delta i gemenskapen. Av någon som står utanför och tittar in, en åskådare som tar in tokigheter utan rim och reson. Filmen lyckas med stor skicklighet balansera mellan svårgreppbar metafilm och underlig komedi som i stunder är ren slapstick. Resultatet är som sagt egendomligt och lustigt, men allra främst väldigt bra.
