It Follows

Sebastian Lindvall 10:50 26 Mar 2015

Jay (spelad av Brittany Murphy-look-a-liken Maika Monroe) har just legat med sin pojkvän i baksätet på en bil. Stämningen är urladdad, stillsam, vardaglig – sex är inte hela världen, eller hur? Men synden straffar sig ändå när dejten närmar sig bakifrån med en trasa dränkt i kloroform. Därefter vaknar Jay upp i underkläder, fastbunden i en övergiven fabrikslokal, medan killen försöker förklara att ett tidigare samlag orsakat en förbannelse. Detta något, denna sak, kommer nu att förfölja henne tills hon sprider vidare smittan.

 

Anslaget förefaller en smula olustigt. Få genrer har bestraffat kvinnor lika regelmässigt som skräcken, och då särskilt tonårsslashern med dess fallenhet för "the final girl" – oskulden som står kvar i slutet när den maskerade mördaren styckat syndarna med fallosliknande tillhyggen. Detta modus operandi raseras mästerligt i It Follows, en skräcksynthig paranoiathriller som idkar älskog med genrens klassikerhörna, men tacklar troper med subversiv självständighet.

 

Den dödliga könssjukdomen bär på en kroppsligt viral dramaturgi: en förföljare som enbart ses av den smittade, har förmågan att anta valfri fysisk form, lunkar fram långsamt utan att någonsin stanna upp. Vardagsmaskeringen används skickligt för att investera fara i varje bildruta, tills varenda statist i bakgrunden blir ett potentiellt hot. Förutom att aktivera åskådarblicken bidrar den nerviga spänsten med att skaka liv i sticken mellan skrämselscenerna som annars låter publiken hämta andan. Här existerar ingen som helst dödtid.

 

Det paranoida stämningsläget känns igen från smittoskräckisar som Invasion of the Body Snatchers, The Thing och The Faculty, men här är inte målet att peka ut och avslöja monstret. Snarare uppstår magin i hur regissören David Robert Mitchell vaggar in oss i det förrädiska medelklasslugnet: långa rader med tegelvillor, panoreringar som krattar höstfärgade lövtäcken, tålmodiga inzoomningar på lekande barn, sömniga synthslingor som masserar melankolin. När den faktiska faran stiger in i bild förstår vi att den stämningsbyggande valiumtabletten spetsats med hallucinogena medel. Det lamslagna drömtillståndet förenar feberförvirringen i Carnival of Souls, kyrkogårdsbesöket i Night of the Living Dead och eskapismen i Sofia Coppolas tonårstristess, bara för att nämna några exempel.

 

Det är en djup och skvalpig referenspool. Till en början kan det likna den gamla vanliga skräckrutinen med en regissör som dammar av och smyger in sin vhs-samling, men intertextualiteten gör så mycket mer än att ta rygg på klassikerna. Istället för sköna nostalgikickar skapas gastkramande förfrämlingseffekter. Ihop med retrobilarna, matinéfilmerna, åttiotalsmusiken och skådespelarnas nittiotalslooks skapas ett virrvarr som kan likna ett trendkollage, men liksom förbannelsens kameleontskap är ytan bara en förrädisk fernissa som döljer rent och skärt obehag.

 

Enda sättet att bryta sig loss ur tidsloopens kedjor är att ligga med någon. Det är en befriande rak uppmaning som gör upp med tonårsskräckens barocka kontrast, där kvinnans orgasm (eller däromkring) länge tolkats bokstavligt som "den lilla döden". Och visst, däremellan trycks det på många effektsökande knappar, men när It Follows rör runt i postmodernismens gryta är det svårt att värja sig mot dess unika kombinationer, rytmer och melodier. Troligtvis den bästa amerikanska tonårsskräckisen sedan Scream.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner