För de som inte är bekanta med Gaspar Noés typ av filmer, kommer här en kort liten resumé. Det är den typen av film som vill analysera tittaren genom att provocera och röra upp känslor, på ett högst indiskret sätt. Sex, knark och våld är oftast temat. Budskapet slutar ofta i frågeställningar om vad som är rätt och vad som är fel, vad gör en människa god eller ond, är det egentligen så enkelt som en tror att avgöra.
När Irréversible visades för första gången 2002, ryktades det om att flera i publiken ställde sig upp och lämnade biografsalongen i avsmak och förskräckelse. Om det var ett PR-trick eller ej låter jag förbli okommenterat. Men i sann Noé-anda är Noés andra långfilm en rakt igenom obehaglig och otrevlig film som kanske bör ses med ett par varningar i förbehåll. Har du epilepsi, lätt klaustrofobi eller våldtäktstrauma, se något annat.
Varför skulle en då vilja se en rakt igenom obehaglig och otrevlig film? Jo, för att det är en oerhört välkomponerad och genomtänkt sådan. I fjorton olika sekvenser får vi följa Alex (Bellucci) och hennes kille respektive ex, när de går på hemmafest som sedan kulminerar i misär. En påtaglig våldtäktsscen, hundra kilo frenesi och en krossad skalle senare och illamåendet är ett faktum. Det är inte bara en komplex story som broderas ut, det är därtill en lek med karaktärerna. När de irrar runt i blindo, tar omoraliskt dumma beslut och sakta men säkert rör sig från barnslig idioti till blecksvart mörker. Ja, förutom de karaktärer som för en alltjämnt horribel roll, de vill en bara skrika på av vånda från första början. Noé tar också tillfället i akt och knådar känslospektrumet ytterligare med hjälp av lågfrekventa ljud, snurriga kameravinklar och klaustrofobiska utrymmen.
Tyvärr tappar Irréversible på den kronologiska tidslinjen i straight cut-versionen. En viktig del av filmen, som ju titeln till och med spelar på, är just att bli matad händelserna i bakvänd ordning. Att allt eftersom kunna pussla ihop utspelet ger plats för en djupare reflektion, istället för att bli serverad allt från start. Att undra gör nästan lika ont som att veta, men bara nästan.
