Flera recensenter har ojat sig över att Scarlett Johansson är ”avklädd” i Iron Man 2. Sorry, men det finns en scen, som är över på fem sekunder, där man skymtar Johanssons BH-band, det är allt.
Visst ser hon bra ut, men det är en ytlig superhjältefilm vi pratar om, alla – även männen – är snygga (Rourke enda undantaget). Varför ingen, när vi ändå pratar genus, istället tar upp Gwyneth Paltrows rollkaraktär är för mig en gåta. Här snackar vi stereotyp skildring av ett hjälplöst våp till kvinna som inte förstår något själv och får agera mamma medan Robert Downey Jr. agerar barn med för mycket pengar. Om någonting luktar ofräscht med Iron Man 2 har vi källan till stanken här.
Som mer eller mindre hjärndöd actionrulle fungerar dock Iron Man 2 bra. Det smälls, flygs och pangas, och även om man inte gapskrattar sitter man med ett fånigt flin filmen igenom. En produktion som är gjord för att tilltala våra inre 13-åringar borde dock veta bättre än att bara låta Mickey Rourke skina i ett par scener. Hans överdrivna fylleryss/fysiker får Don Cheadle och Johanssons birollsprestationer att blekna och är filmens odiskutabla höjdpunkt. Den väger till och med upp den överflödiga cameon av Samuel L. Jackson som här, av allt att döma, spelar sig själv.
