Jon Blåhed verkar ha lite bråttom i upptakten till sin första spelfilm i långfilmsformat, vilken han både skrivit och regisserat efter Elin Willows roman Inlandet. Även om fotografen Jimmy Sundin (som även agerar klippare) senare ska bjuda på både fina och stämningsfulla bilder är många av anslagets lösningar platta och till synes ogenomtänkta. Särskilt när det kommer till den stockholmsmiljö ett ungt par förbereder sig för att lämna. Han ska flytta hem till det norrländska inlandet. Hon ska till vännernas förfäran följa med.
Innan paret nått sitt mål har förhållandet tagit slut. Varför får vi aldrig veta. Men hon bestämmer sig för att fullfölja flytten i alla fall. Det är mycket information Blåhed vill förmedla på bara några minuter. Eventuella frågetecken förbehåller han sig att inte räta ut senare heller. Ibland infinner sig snarast en känsla av att hela filmen skulle ha lika lite riktning som den nyinflyttade nollåttan.
Irma von Platen är bra i rollen. Hon utstrålar konsekvent en matthet som införlivar det citat från Willows bok med vilket filmen inleds: “Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det tills nästa val. Och något sådant är jag inte redo för just nu.” Så istället för att vända om blir hon alltså kvar. Hyr ett möblerat rum. Får jobb på en mataffär. Äter plockgodis och tittar på Morden i Midsommer. Som uppslukad av en överväldigande ambivalens.
Längs vägen mot inlandet har den fåordiga filmen också kommit till rätta i sina miljöer. Däremot är de ord som utbyts ibland fortsatt konstlade. Framförallt är de egentligen tämligen överflödiga. Det är bilder från mataffären, på snöiga parkeringar, vidsträckt vildmark, blodiga handfat, midnattssol eller en flimrande tv-skärm som ihop med en utmärkt, molande tonsättning signerad Kali Malone, får resonera den unga kvinnans inre.
Det känns troligt att Blåhed influerats av filmer som Thelma eller Melancholia, på vilka han själv agerat regiassistent. Liksom i dessa filmer spelar naturen en viktig roll i Inland. Vilken är bara inte lika självklart. Von Platens karaktär påverkas otvivelaktig av den. Exakt hur förblir något svävande, även om många av symptomen skriker panikångest.
För att vara en film där det händer väldigt lite hinner det samtidigt hända väldigt mycket på den blygsamma speltiden om 88 minuter. Inland är liksom sprängfylld av försiktiga löften. De flesta införlivas aldrig i en film som ibland inte verkar vilja vara så mycket mer än lagom. En egenskap lika befriande som enerverande.
