När Independence Day anlände till biograferna för 20 år sedan och attackerade våra monument var det en charmigt idiotisk (läs: datorvirus) popcornfilm med älskvärda skådisar i huvudrollerna och praktiska effekter som fick oss att häpna. När nu utomjordingarna är tillbaka i den passande titulerade Återkomsten har filmen behållit ett av attributen, och det är inte charmen.
Fred på jorden har rått sedan utomjordingarnas senaste attack. Mänskligheten har approprierat deras teknologi och byggt upp ett försvar ifall dagen kommer då tentakelondingarna återvänder. Så mänskligheten är redo, eller typ inte, eller nåt. Handlingen börjar falla isär innan den ens hunnit komma igång. Gamla karaktärer återvänder (inte Will Smith som förklaras bort i en pinsamt dålig replik) och trista nykomlingar introduceras. Framförallt exploderar saker, men även det tycks ha förlorat sin charm.
Roland Emmerich är filmvärldens alldeles eget massförstörelsevapen. Vare sig det handlar om pyramider, vita huset, jorden eller HBTQ-rörelsen kommer det disintegreras framför våra ögon. När nu tekniken nått så långt att han kan göra vad han vill har han allt mer förpassat mänsklig interaktion åt sidan. En drös karaktärer dyker upp och vi bryr oss inte om en enda av dem. Humorn luktar unket som i en Michael Bay-rulle och all dialog går ut på att krystat kasta ut information om vilka alla är och vad som händer.
Kasst skådespeleri, uselt manus och ingen som helst karaktärsutveckling. Det enda som filmen lyckas bra med är att inte vara irriterande, vilket gör att man på en hjärndöd nivå faktiskt kan uppskatta den undergångsonani som Emmerich fortfarande har ett öga för. Ingen annan kan förstöra vår jord lika spektakulärt som han. Fast vad gör det när man inte är känslomässigt investerad i något som händer.
