Hur som helst är han jävligt död

Den må vara hur skruvad och bisarr som helst i sin humor, men man känner igen Kjell Sundvall även i hans lilla lågbudgetkomedi [I]Hur som helst är han jävligt död[/I]. Det är manlig vänskap, det är Palme-mordet, det är jägare och det är dessutom Dan Ekborg och Peter Haber som gick rakt från inspelningen av [I]Tomten är far till alla barnen[/I] till den här filmen. Jag vet att Kjell Sundvall längtar till Hollywood, men uppenbarligen längtade han också efter att kasta den stora produktionsapparaten över axeln och ge sig ut i skogen med två karlar och en videokamera. Jag är också ivrig förespråkare för billig film och ny teknik, men det finns inget självändamål i att blåsa upp video till bioduksformat. Det här ser bitvis alldeles för jävligt ut - grynigt och kornigt och inte skarpt på ett enda ställe på hela duken. I gengäld har den enkla formen gett utrymme för stort och yvigt skådespeleri. Både Haber och Ekborg frustar av energi och spelglädje. De spelar två gapiga och självupptagna författare och medan Haber är hypokondrisk så är Ekborg paranoid. De tjatar och skriker på varann, Ena stunden står de inte ut med varann - nästa dansar de tango. Med ett nödrop klarar Sundvall jämfotahoppet mellan realism och förhöjd realism - tack vare skådespelarnas närvaro. Haber och Ekborg, som heter Rolf och Gunnar i filmen, har stängt in sig i Rolfs villa ute i skärgården, för att skriva på sin hemliga pjäs om Palme-mordet. De har en avancerad konspirationsteori om hur den innersta kretsen låg bakom alltihop och i övertron att de verkligen kommit något stort på spåren så drabbas de av SÄPO-frossa, något som till slut leder till att de får en död man på halsen. Jag sympatiserar mer med idén och tilltaget än med slutresultatet. Det är kul och helt rätt att göra en liten film för nästan inga pengar alls på 18 dagar. Men ska man ha två självupptagna pratkvarnar till att hålla igång i drygt en och en halv timme så vill det minsann till att man inte bara har en bra filmtitel, utan också en dialog av världsklass. Det har man inte i [I]Hur som helst är han jävligt död[/I]. Den har sina giftigheter, den har sina vändningar, men alldeles för många gånger blir det tjatigt och gapigt mest för sakens egen skull. För hög volym och för lite dynamik. Och för lite substans, för den delen. Jag hade också väntat mig att Kjell Sundvall skulle ha lite mer att säga när han nu gick independent och tog ut svängarna formmässigt. Han kanske skulle stannat vid den manliga vänskapen, fördjupat den och helt enkelt gett fan i att släpa runt på ett lik över halva ön. Både Peter Haber och Dan Ekborg skulle klarat den utmaningen. De har fysisk intensitet, de har tajming och med eller utan Peter Habers pruttande så har de också den kraftfulla manlighet som erfordras. Jag skulle kort sagt gärna se dem ihop igen. Två förbannat bra skådespelare.