Jag är verkligen inte särskilt svår att pleasa, släng in ett montage där någon lagar mat i praktiskt taget vilken film som helst så är jag där. I 100 steg från Bombay till Paris, den lite otympliga svenska titeln på Lasse Hallströms film The Hundred-Foot Journey, finns en scen där huvudpersonen Hassan vispar hollandaise i slow motion – det är något av en höjdpunkt.
Inte för att resten av filmen är såsig (höhö), men det här är också en kulturkrocks-feelgood som följer ingredienslistan lite väl till punkt och pricka. Vad händer: familjen Kadam flyttar från Indien till södra Frankrike och öppnar restaurang trettio meter från byns finkrog, där Helen Mirrens Madame Mallory styr med järnhand och siktet inställt på en andra Michelinstjärna. Maktstrid utbryter mellan henne och patriarken i familjen Kadam (Om Puri) medan den mer diplomatiskt lagde sonen Hassan (Manish Dayal) försöker medla. Utbrott av främlingsfientlighet kulminerar i ett klotter och anstiftan till mordbrand, sedan är den frågan liksom överstökad. Man kan fortsätta så och lite snipigt peka ut alla tillfällen där 100 steg… är lite för onyanserad, lite för förutsägbar, men det är också ett osedvanligt aptitligt mys som känns kortare än speltiden på två och en halv timme. Dels tack vare all matlagning i ultrarapid, dels tack vare Om Puris rollprestation som envis farsa. Och har man rätt glasögon på sig kan man skymta en knivsudd postkolonial kritik mitt i gemytet.
