För en del är det kanske främmande att jämföra den förgängliga tjusningen i en körsbärsblomning med tillfälligheten i en hotellvistelse. Inte för regissören Kristian Petri, som i ena stunden kommenterar japaner som söker körsbärsblomningens perfektion genom mobilkamerans lins för att i en annan berätta att han själv haft för vana att fotografera sina hotellrum under en längre tid nu. I tio års tid har han också samlat material till essäfilmen Hotellet, som efter Atlanten och Fyren utgör den avslutande delen i en dokumentär trilogi om resande.
Hotellet är en meditation över tillfälliga rum och en resa bland världens hotell guidad av Petri, vars lugna stämma och associativa tankevandring emellanåt för tankarna författaren WG Sebalds dito i boken Saturnus ringar. Av Petri får vi exempelvis lära oss att Marcel Proust trivdes på Le Grand Hotel Cabourg samt att hotell Hoshi Ryokan i Japan, som varit öppet sedan 700-talet, ska vara världens äldsta.
Tillsammans med de stämningsfulla bilder som Petri samlat på sig under sina resor och väl valda arkivbilder får vi även ta del av en rad intervjuer. Lars Norén minns uppväxten på Järnvägshotellet i Genarp. Björn Andrésen, som en gång spelade den vackra ynglingen Tadzio i Luchino Viscontis Döden i Venedig, återvänder till Lidos numera ödelagda Hotel Des Bains. Åsne Seierstad berättar om vistelsen på Bagdads Palestine Hotel under brinnande krig.
Det kan väl tyckas att behovet av ännu en trivsam reflektion över minnet samt viljan att föreviga det efemära inte är akut. Tycker man det gör man bäst i att inte ta in på Hotellet, eller åtminstone låta bli att räkna hur många gånger Petri säger Proust i ännu en spaning efter tid och rum som flytt. Men jag är snarare orolig för att alltför många biobesökare kommer att gå miste om ett litet konststycke i genren. För hotell är ju minst lika pregnanta symboler för det förflutna som någon madeleinekaka. Och trots ett och annat sidospår, samt viss kulturmansdominans, är Hotellet en drömsk minisemester i biomörkret.
