Hitta Nemo

Efter att ha genomlidit [I]Sinbad[/I] på svenska nyligen har min brinnande övertygelse om att vi måste visa våra barn bättre filmer blivit ännu starkare. Inte så mycket för att barnens filmsmak blir förstörd - min åldersgrupp prickade bland annat in [I]He-Man[/I] och Disneys djupaste förnedringsperiod och vi blev ändå okej till slut. Barn behöver alltså inte nödvändigtvis bra film, men det gör deras föräldrar. Därför borde myndigheten för psykologiskt försvar rekommendera Pixar-animationer åt folket och fästa varningsdekaler på konkurrenterna - "kan innehålla djur som sjunger Elton John-ballader". Ändå blir jag reflexmässigt orolig när jag får höra att huvudpersonerna i nya Pixar-rullen är en kidnappad OCH handikappad clownfisk, Nemo, och hans överbeskyddande pappa Marvin, som ska hitta Nemo. Man inser att här ska det handla om självständighet och att övervinna sig själv, ja faktiskt ska far och son genomgå SAMMA PROCESS på var sitt håll medan de är separerade. Man hasar längre ner i stolen och förbereder sig för en förintande svallvåg av sirap och simskola och [I]Lilla Sjöjungfrun[/I]-inspirerad undervattenscalypso. Men hurra, det blir inte kramkalas. I stället är [I]Hitta Nemo[/I] full av massakrer på oskyldig fisk och faktiskt olämplig för de allra minsta. Rätt snabbt möter Marvin en enorm haj (Barry Humphries/ Dame Edna) som är jätteläskig - och medlem i Anonyma Fiskätare. I en briljant sekvens på föreningsmötet är hela dialogen tolvstegsterminologi, och det förstår ju inte barn, men själv är jag redan ordentligt såld och skrattar högt när någon ropar "Intervention!" Rent intrigmässigt är [I]Hitta Nemo[/I] inte särskilt originell. Som i [I]Toy Story[/I] och [I]A Bug´s Life[/I] ska huvudpersonerna ge sig iväg från sin hemmaplan för att uppleva äventyr, konfronteras med farliga människor och tillsammans med vänner de samlat på sig längs med vägen rädda någon i sista stund. Den bekanta strukturen sammanbinder här egentligen bara episoderna, medan allt krut är lagt på karaktärsarbetet och dialogen. Datoranimation har en inbyggd svaghet i att figurerna visuellt blir väldigt polerade; det krävs extra mycket av både text och röst för att förvandla biroller till komplexa personligheter. Och när rösterna tillhör skådespelare som Willem Dafoe, Allison Janney och Eric Bana måste jag absolut förbjuda er att se den här filmen på svenska.