Med sin första engelskspråkiga film tar Claire Denis klivet ut i världsrymden med en sällsynt oberäknelig science fiction. Eller rättare sagt skickar hon ut publiken i det okända samtidigt som det är en lek med allt som är välbekant. Denis har ju sällan för avsikt att införliva generiska förväntningar. Alltsedan marknadsföringskampanjen inför Ridley Scotts Alien brukar det som bekant heta att i rymden kan ingen höra dig skrika. Denis bryter direkt tystnaden med en bebis joller. Astronauten Monte, suveränt spelad av allas vår arthousedarling Robert Pattinson, lyssnar på bebisen Willow över baby call samtidigt som han reparerar rymdskeppets exteriör.
High life är en rymdsaga som undflyr all kategorisering. Den graviterar också förhållandevis fritt i tid och rum. Snart får vi veta att en skara ungdomsbrottslingar en gång dömdes till ett intergalaktiskt experiment istället för döden, utsända som försökskaniner på en resa in i evigheten, övervakade av en isande manipulativ sjuksköterska (Juliette Binoche är som nästan alltid i högform). Monte och Willow är de sista överlevande.
Fotografen Yorick Le Sauxs sugestiva foto kryper längs med rymdskeppets korridorer, som med tiden blivit både mer öde och nedskräpade. Runt varje hörn går det att ana vad som kanske bäst beskrivs som en frystorkad korsbefruktning av Andrej Tarkovskijs och David Cronenbergs filmiska universum. Ett delirium av existentialism och dunkla drifter som trots nämnda referenser omisskännligt signerats Denis. Ett sorgearbete solkat av kroppsvätskor, tvångsinsemineringar och farliga begär.
Kanske kan man betrakta High life lite som det svarta hål besättningen letar efter, eller det rum på skeppet, den så kallade fuck boxen, som ska tillgodose besättningens begär. Helt enkelt som ett slags projektionsyta. För Denis rätar knappast ut några frågetecken kring det okända. Det är en nästan ogreppbar njutning att förlora sig i hennes rymd.
