Efter en brutal misshandel lämnar Sandra (Clare Dunne) sin pojkvän Gary (Ian Lloyd Anderson) tillsammans med deras två döttrar. Och drömmen om en dräglig tillvaro bortom sunkiga lägenhetshotell och ett utdraget bidragssökande börjar långsamt väckas till liv. Men vad är alternativen för en ensamstående mor med knappa ekonomiska förutsättningar? Ganska snart börjar drömmen om att bygga ett eget hus ta form, men hur gör man?
Herself är en dubbelt prisbelönad film av den brittiska regissören Phyllida Lloyds (The Iron Lady). Clare Dunne spelar inte bara huvudrollen, utan har även skrivit manus till filmen. Hon imponerar i rollen som den strävsamma Sandra, närvarande och trovärdig, men som manusförfattare är jag inte lika övertygad. För trots ett brännande aktuellt ämne, saknar Herself den där nerven som gör att en film fastnar.
Här finns ingen Ken Loach badande i misär, även om ämnet är närliggande. Berättelsen tassar istället försiktigt fram. Sandra är duktig och får rätt snart belöning för hur hon svingar sig mellan brödjobb och sin envisa idé. Husdrömmen är också rörande i sin enkelhet och en perfekt allegori över tillvaron, men medan berättelsen fortgår blir det mesta förutsägbart. Relationerna känns ytligt konstruerade efter den tröttsamma premissen av att någon som till en början är tvär blir mjuk, lojal och följsam. Och en riktigt god vän. Harriet Walter och Conleth Hill lyser visserligen i sina små biroller som den gnälliga doktorn som Sandra städar hos och den buttra med godhjärtade byggledare.
Herself är en gråtvänlig film om mäns våld mot kvinnor och samhällets oförmåga att skydda de mest utsatta. Om solidaritet och medmänsklighet som kan uppstå i de mest oförutsedda situationer. Trots det lämnar filmen inget starkt intryck.
