En romantisk komedi som varken är rolig eller romantisk utan istället nästan outhärdlig i sin gråa realism och torrhet. Men också finstämd, mysig och feelgood. Ingenting är magiskt och skimrigt, men ändå romantiskt och pirrigt. Vi går in i rådhuset – låt rättegången börja.
Den knastriga domaren Michel Racine (Fabrice Luchini) är en typiskt sur gubbe med alla tillhörande bjällror och visslor. Ingen gillar honom, han gillar ingen och eftersom han är domare åtnjuter han det höga nöjet att döma bort folks liv till evigheter i fängelse samt att bli kallad "ers nåd" av alla i rättssalen. I ett tragiskt fall involverande en död bebis återser han sin gamla narkosläkare Ditte Lorensen-Cotteret (Sidse Babett Knudsen) som jurymedlem och det flämtar till i flinthjärtat. Han blir kär. En tafatt, lätt stalking av Ditte påbörjas som resulterar i en drink och ni kan aldrig ana vad som hände sedan.
Sidse Babett Knudsen spelar den ensamstående mamman tillika läkaren och jurymedlemmen Ditte som om hon aldrig hade gjort något annat. Varm, charmig och verklig, precis som filmen i sig. Det mesta utspelar sig i rättssalen och paragrafryttarlivet agerar en lagom ointressant men trovärdig bakgrund för den lilla spirande romansen. Trovärdig för att ingenting är förskönat på något sätt annat än den kosmetik filmberättande alltid lägger på verkligheten. Det är trista kontorsmiljöer och någon lokal lunchrestaurang. Folk diskuterar och har sig som folk vanligtvis gör, och det är precis det som är styrkan i Hermelinen. Det går att relatera till inte bara på ett känslomässigt plan utan även på ett fysiskt sådant.
De flesta av oss har besökt ett kontor eller någon myndighet, druckit automatkaffe och stirrat på de märkligt blanka trä- och aluminiummöblerna. Precis så är känslan i Hermelinen också, men där i det gråa finns även någonting högst mänskligt. Detta är inte en film vars bild kommer att dyka upp om man googlar "feelgood" för den har i princip inga av de amerikanska ingredienserna för en sådan. Men det är vad den är, en europeisk feelgood.
