PeÅ Holmquist är en rutinerad dokumentärfilmare. Så rutinerad att han faktiskt är lärare vid Dramatiska Institutets dokumentärlinje i Stockholm. Jag kan tänka mig att han i görandet av denna film fick ett och annat uppslag till föreläsningstematan.En populär diskussion i sammanhanget är nämligen vad som är en ren dokumentär, om den överhuvudtaget finns och om man som betraktare egentligen kan stå utanför det förlopp som man försöker fånga i kameran. Svaret efter denna film är otvetydigt nej.
Holmquist lyckas faktiskt här till och med påverka det förflutna. Det sägs att Holmquist först hade tänkt sig detta som en spelfilm men fått nobben hos de som sitter på pengarna. Vilket är synd. Historien om den finlandssvenska postkassörskan Götas liv och kärlek är större än att det kan göras rättvisa via de begränsningar som ligger i torra gamla dokument och tidningsklipp.
Göta träffade vid krigets slut en armenisk sovjetmedborgare, Sourene Erzinkian, som innan han hoppade av till väst, hade ingått i Stalins närmaste krets. Till Göta uppgav han att hans skäl var en avsky inför det sovjetiska, korrupta systemet. De flyttade från Helsingfors till en enrummare i Uppsala där de levde tillsammans fram till Sourenes död 1963.
Där, ungefär, slutar Götas insikt om vem hon hade levt ihop med i 20 år. Sourene satt under hela den tid som de tu var ett par i köket och skrev så att pennan glödde. Göta fick dock aldrig veta vad det var han skrev, eller ens vad han tänkte. Hon säger sig dessutom aldrig ha varit intresserad, vilket naturligtvis är väldigt svårt att relatera till, men kanske ändå värt att respektera. Då kommer, grovt uttryckt, Holmquist & Khardalian och rotar.
Genom en grundlig genomgång av alla på något sätt tillgängliga skrifter och dokument, såväl Sourenes egna som KGBs, framgår att Sourene inte riktigt har varit den gode prins som Göta i nu 50 år har trott. Göta blir självklart bestört och i en vital scen ringer hon till Holmquist och förutsätter att de inte ska filma vidare. Holmquist övertalar henne dock att fortsätta. Och även om regissören senare berättar att Göta tycker om filmen är det nämnda scen som färgar hela min upplevelse.
Hennes armeniske prins är på pappret onekligen en tankeväckande historia men riktigt angelägen känns den aldrig. Detta mest på grund av att filmmakarna aldrig lyckas etablera prinsen i Sourene, det ges ingen antites till den givna bilden av en kall politiker med stärkt krage. Vilket alltså medför att vi som aldrig träffade Sourene - det vill säga alla i publiken - får veta att en död man vi inte känner, egentligen och med största sannolikhet, var en skurk.
Skådespelare:
Regi:
