Hart´s War

Först tuffar ett ånglok över en bro. Jag tror faktiskt att det är samma tåg på samma bro i bägge filmerna. Samma grå dagsljus från färglös himmel, samma brutna toner i de på något sätt alltid lika glamourösa fyrtiotalskläderna. [I]Saving Private Ryan[/I]-realismen stöpte på nittiotalet om standarden för historisk film och både Charlotte Gray och [I]Hart´s War[/I] verkar i samma estetiska tradition. Jag menar inte att det är dumma filmer, tvärtom är de ambitiösa och ofta väldigt underhållande. Men det Stora Allvar med vilket man tacklat dessa Allvarliga Ting blir Väldigt Patetiskt när det ändå är rätt konventionella äventyrsfilmer det rör sig om. Bägge baserar sig på romaner där hjältens upplevelser ska illustrera ett större moraliskt problem. Huvudpersonerna ställs inför valsituationer och väljer fel. De inser att de mitt i det stora kriget endast har makt över sitt eget civilkurage, som inte påverkar konfliktens utgång i stort. Att hjältemod inte hjälper är en oväntad insikt i en krigsfilm. Det borde dessa filmer ha handlat om. Men Cate Blanchetts äventyr som agenten Charlotte Gray i Vichy-Frankrike är upphängt på allt annat: en [I]Pearl Harbor[/I]-aktig kärlekshistoria, två judiska småpojkar, en käck hatt från Paris. Vissa element fascinerar, till exempel den sociala dynamiken i den ockuperade byn och träningsmontaget som visar hur kvinnliga britter skolades i militären under kriget. Men när detta charmiga retroäventyr tänjs ut till ett komplext kvinnoporträtt påminner det pinsamt mycket om Hallmark-kanalens biografier. Medan Blanchett är isolerad i en by sitter i den andra filmen Löjtnant Hart (Colin Farrell) i tyskt fångläger. Krigsfångarna skapar en miniatyr av det amerikanska klassamhället där några svarta officerare inte passar in. Det blir mord och rättegång. Hart är den velige rikemanssonen som har klantat sig genom kriget men råkar vara jurist och nu får uppvisa lite ryggrad. En film kan inte handla om allting. [I]Hart´s War[/I] borde inte också handla om hur den gamla skolans officerare inte hör hemma i det nya kriget. Den borde inte först jämföra amerikansk rasism med tredje rikets och sedan urarta i ett episkt flaggviftarslut där varken MacGyver eller Indiana Jones hade känt sig främmande. Och vore det blott allt. Men vi får också fördjupa oss i konflikten mellan befälhavare MacNamara (Bruce Willis) och lägerkommandanten Wisser (Marcel Iures). Iures stjäl hela filmen. Willis spelar sin komplexa roll med all känslighet hos överbliven wellpapp. Stick i stäv mot filmens allmänna budskap blir det dessutom hjältemod på slutet. En ensam tår rinner ned för en autentiskt smutsig kind. Bägge filmerna är glömda redan innan jag lämnat biografen.