Händelser i Ydre

Oscar Westerholm 11:00 26 Apr 2018

Sergej Eisenstein och Leni Riefenstahl förfinade propagandafilmen. På två olika sätt, på två olika sidor. Då Eisenstein koncentrerade sig på filmmediets dialektik, tillämpade Riefenstahl ett mer episkt berättande rotat i mytologiska föreställningar om nationen, rasen. Eisenstein lyfte fram den sovjetiska maskinen och produktionen. Riefenstahl den wagnerianska nationalromantiken. 

Det är oroväckande hur lite samtidspolitisk analys det finns i Händelser i Ydre. I alla fall med tanke på hur många midsommarstänger, blågula fanor och rågblonda barn som publiken exponeras för. Det finns, antar jag, en ansats till att visa upp ”verklighetens folk” bortanför de snurriga debatterna. Men det luktar propaganda.

I Ydre lever fortfarande drömmen om glesbygden kvar. Dess autentiska förhållande till naturen och forntidens myter. Ordet ”Ydre” för tankarna till ”det yttre”, en ”ytterlighet”. Mycket riktigt tangerar filmen ämnen som gränsen mellan fakta och fiktion, svensk och icke-svensk. Folk dör, och föds. Det hjältemodiga kommunalrådet påstår att ett gammalt fallfärdigt hus ska överlåtas till flyktingmottagande. Detta är en utopi.

Det är svårt att sätta fingret på vad regissörstrion egentligen vill åstadkomma. De har oavsett lyckats gestalta Centerpartiets våta dröm. När den lokale timmermagnaten får höra att NASA intresserat sig för hans produktion utbrister han: ”Från Ydre till rymden.” Ydre är en punkt där det provinsiella konvergerar med det metropolitiska. Där sagan blir till verklighet, och där verkligheten blir till saga. Ett slags globaliserad glesbygd. De hypermoderna kapitalflödena tränger in i den lilla orten på samma sätt som folk flyttar in och ut och tillbaka. I skogarna strövar jättarna omkring som i en Wagneropera. Det finns många intressanta uppslag här som tyvärr inte utforskas. 

                     

 

Genre: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner