Gunda

Isabella Kubitsky Torninger 09:00 13 May 2021

Det är en öm blick som skildrar suggan Gunda och hennes kultingar som ivrigt söker spena. Inte konstigt alls, med tanke på att ryssen Viktor Kossakovsky var 4 år när hans bästis  – en kulting – slaktades för att hamna på familjens julbord. Traumat gjorde honom till vegetarian  och lade grund till det svartvita djurporträttet Gunda som – utan en enda människa i bild eller berättarröst – får en att vilja lägga sin handrygg mot blöta gristrynen.

Redan i första scenen hamnar publiken i Gundas värld: ett hungrigt litet kultinghuvud guppar bakom Gundas stora kroppshydda. Kultingarna trillar runt, huller och buller, men är snabbt på klövarna igen. Även höns och galopperande kor med poserande blickar gör entré – med endast djur- och naturläten som soundtrack.

Kossakovsky tillhör ej den skara dokumentärfilmare som samlar material i överflöd för att sedan kunna välja och vraka. Tvärtom – han hade endast 6 (!) timmars material (“I only can press the button when I really, really need this shot”) som tack vare fotografen Egil Håskjold Larsens svartvita foto och mjuka långa åkningar, betraktar på håll och kommer alldeles nära. Att skildra djur på detta intima sätt, skulle kunna övergå i ett slags disneyfiering, eller antromorfism. Men Gunda klarar sig från att bli en arty Babe – den modiga lilla grisen fast utan repliker. Respektfullt men ej smetigt – det är tydligt att det är någon som tycker om djur som håller i kameran.

Någon liknade filmen Gunda vid att ta ett skönt bad. Kanske är det så. Lite mjukare i hud och själ blir man av att se hur kultingar som sticker ut sina trynen för att lapa duggregn, eller hur Gunda som bökar en av sina små kidz i rätt riktning. Framför allt, påminner filmen om livets cykel och under de sista 10 minutrarna blir det extra påtagligt då kameran följer Gunda som blickar in i samma ladöppning filmen inleds med, fast med skillnaden att ladan numera är tom. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner