Gränslandet

Vi befinner oss på nordliga breddgrader, vid kuster kantade av isberg och ändlösa skogsmarker. På kvällarna samlas man på den lokala puben och snackar fiske eller sitter ogenomtränglig med sin grogg som enda sällskap. Vi får veta att det inte är ovanligt att människor skjuter sig själva i skallen under de mörka stillastående vintrarna i ren desperation. Vi är tillsammans med John Sayles i Alaska. John Sayles har länge varit något av en fanbärare för den amerikanska independentfilmen. Han har haft sina fingrar i många briljanta filmer, senast den stillsamt småfilosofiska och westerninfluerade [I]Lone Star[/I], men han låter sig lika ofta guidas av sina ibland något väl påtagliga pretentioner; ambitionen att skildra sociala orättvisor och att ge bitsk samhällskritik. I [I]Gränslandet[/I], som har den mer utsökta och dubbeltydiga originaltiteln [I]Limbo[/I], skildrar Sayles ett kargt landskap och ett mentalt och fysiskt klimat som kräver mer än en droppe nybyggaranda i själen för att de sökande själarna ska överleva. Joe Gastineau (spelad av David Strathairn, en av Sayles absoluta favoriter) är en medelålders, vagt ärrad man som verkar flyta runt i sitt eget vacuum när Donna De Angelo (Mary Elizabeth Mastrantonio) - en sångerska som gett upp hoppet om att bli berömd och nu är på vift med sin dotter Noelle - plötsligt dimper ner framför hans fötter. [I]Gränslandet[/I] tar fart i ett potpurri av öden, viljor och karaktärer som plötsligt bara försvinner ur bilden och det är här som den lite mässande tonen tyvärr kommer in - en önskan om att vilja säga mycket och greppa över stora områden. Alltför stora. Men Sayles parerar snart och verkar inte kunna motstå kraften av att fördjupa sig i ett psykologiskt drama mellan Joe, Donna och hennes alltmer försjunkna dotter (fantastiskt porträtterad av den unga Martinez). Och trots smärre övertydligheter, framför allt i filmens början, och en del obalanserad dramaturgi, utvecklar sig [I]Gränslandet[/I] till en av de mest suggestiva och nakna filmer jag sett på länge. Slutscenen ger mig andnöd och jag har fortfarande inte slutat fundera på om [I]Limbo[/I] är en fånig och ofarlig precisionsdans eller ett ställe dit man kommer efter döden. Jag tror inte att jag vill bestämma mig heller.