Grabben i graven bredvid

Festligt, folkligt, fartfyllt. [I]Grabben i graven bredvid[/I] visar sig vara den fulländade framavlade inkarnationen av 2000-talets svenska mainstreamfilm. Filmbranschens motsvarighet till dansband, med svensk films Bert Karlsson - Kjell Sundvall - bakom kameran. Bort med all saggig gammal innerstadsångest bland kostymnissar och karriärister, och fram för livet på landet och kärleksbråk om köttbullar och mjölkning. Fast faktum är att filmatiseringen av Katarina Mazettis svenska bestseller i mycket är förvånansvärt känsligt gjord. Skildringen av den omöjliga kärlekshistorien mellan en neurotisk och intellektuell bibliotekarie och en fumligt folkskygg mjölbonde innehåller mycket av originalets intelligens och värme. Mycket av filmens fördelaktiga charm beror också på Michael Nyqvist som fullständigt klockrent lyckas förmedla sin rollfigurs komplicerade blandning av naivitet, klumpighet, envishet och kåthet - utan att få det att kännas som varken lytes- eller bondkomik. Faktum är att varje gång han eller hans keps visas i bild höjs nivån på hela filmen. Därför blir det också, åtminstone i filmens inledning, en skön uppvisning i svensk komedikonst. Men när kärlekhistorien tuffar på, och dramat går mot sin upplösning blir tyvärr motsättningarna mellan stad och land - eller rättare sagt bibliotek och ladugård - allt mer stiliserade och överdrivna. Sundvall klarar inte av att fördjupa historien på ett känslomässigt plan, utan hänger sig istället åt en action- och biljaktsupplösning som känns något malplacerad. Att filmens slutscener sedan ackompanjeras av en låt av Tomas Ledin känns tyvärr inte mer än logiskt. Av en film med många tillgångar har man skapat en produkt som känns precis lika tillrättalagt folklig och själlöst inställsam som vilken Ledinhit som helst. Eller, för att inte blanda samman de musikaliska parallellerna allt för vilt, som vilken själlös dansbandshit som helst.