Det är svårt att förstå vad regissören Gene Stupnitsky tänkte på när han valde att realisera denna hjärndöda coming of age-skildring om ett gäng tolvåringar som sätter sig själva i skiten. Om Good boys är tänkt att vara rolig har manusförfattarna missat konceptet starka poänger, för det är precis vad som saknas i denna havererande komedi.
Naturligtvis tror de tre halvtöntiga tolvåringarna Max (Jacob Tremblay), Thor (Brady Noon) och Lucas (Keith L. Williams) att deras vänskap är för evig. Men när Max blir inbjuden till en kyssfest av skolans coola gäng, utan att någonsin ha kysst någon, måste hans kompisar, lojala som de är, lösa problemet. Efter otaliga och såklart absurda förvecklingar visar det sig att deras självklara vänskap var skörare än vad de kunde tro. Låter det spännande?
Sällan har jag önskat att film ska ta slut så fort som när jag ser dessa barnskådisar kämpa med sina repliker och tajming. Redan från början gnisslar maskineriet bakom Good boys och fortsätter därefter harvandes med sin oklara handling som saknar både relevans och spänning.
Regissören Stupnitsky försöker vara med i tiden men lyckas inte särskilt bra. Han verkar ärligt tro att ett evigt strösslande med Stranger things och Marvel-referenser kan rädda ett sjunkande skepp. Men inte ens de små underfundiga skämten om vikten av samtycke och feminism som spottas ur präktpajen Lucas kan få detta lågvattenmärke att stiga.
Stupnitsky har nog underskattat dagens ungdomar om han tror att filmen ska locka en yngre publik. Personligen tror jag att det krävs mer än papperstunn humor och billiga sexskämt för att Good boys ska lyckas fånga en redan splittrad skara som kämpar med koncentrationssvårigheter.
