. Om det är Zach Braffs dagboksanteckningar som blivit film - det blir ju lätt så med debutanter - eller om vi ska sortera verket under det mer avskräckande "generationsfilm" spelar väldigt liten roll. Man måste i vilket fall som helst ha ett hjärta av sten för att inte falla när Braff gör en kärleksinstallation av pojkrummets vinylback. [I]Garden State[/I] är som en nästan provocerande naiv dagdröm om hur det känns, ser ut och låter när livet börjar på riktigt. Eller i alla fall borde. I den världen tjoar kärlekspar runt på moped och gångstigar till Nick Drakes [I]One of These Things First[/I]. Där är det omöjligt att crescendokyssa varandra ömsint utan att Simon and Garfunkel sätter sig på en pall i bakgrunden och sjunger [I]The Only Living Boy in New York[/I] tills solen går upp. Det är alldeles för mycket hela tiden, på alla de bra sätten. För att inte nämna badkarssscenen. När Largeman och Samantha försöker tvinga fram hans första tår på många, många år säger hon bara: "If you feel one coming, just let me know, I'll get the cup". Du kanske inte tror mig, men det är årets vackraste scen. Storheten med [I]Garden State[/I] är hur skickligt den balanserar på gränsen mot pekoral. Det spelar ingen roll hur fina grejer Sam och Largeman gör, i slutändan blir de ändå alltid så där mänskligt tafatta och neurotiska som alla oss andra. Särskilt älskar jag den abrupta klippningen mellan tablåer. När det riskerar att bli för sagoboksromantiskt sitter Largeman plötsligt med texten "Balls" tatuerad i pannan och konverserar en barndomsvän som av någon anledning försörjer sig som tornerspelsriddare. Wes Anderson och Hal Ashby har fått en ny vän, och han har bara börjat.
Garden State
Apati och sorg och 20-nånting-blues. Den där känslan av att livet inte har börjat än, och man ärligt talat inte riktigt vet vad man väntar på. Vi har sett det här väldigt många gånger förut. Det är bara sällan det blir så här sant.
Om Joel och Clementine i [I]Eternal Sunshine[/I] (jag är hemskt ledsen, men vi kommer faktiskt inte runt den här) var tio år yngre och bytte ut laboratoriemindfuckingen mot stillsamma promenader i en småstad i New Jersey skulle resultatet bli ungefär så här. [I]Garden state[/I] är sötare, mer quirky och sitcomsk. Mer som en bedårande My Favorite-video än bråddjup dekonstruktion av kärleken och minnet. Enklare kanske. Men precis som Michel Gondry har manus- och regidebuterande [I]Scrubs[/I]-mannen Zach Braff ett näst intill perfekt gehör för detaljer och ton.
Det är ingen tillfällighet att Largeman (Braff) och Samantha (Natalie Portman), som det tafatta kärleksparet heter, träffas över en Shins-dänga på det lokala sjukhuset. Han är en hemvändare, där för att för att fylla på sitt förråd av mood stabilizers (han råkade skada sin mamma när han var barn och efter det har han inte känt så mycket). Hon vet man inte vad hon gör där, hon vill bara ha någon som lyssnar på hennes notoriska smålögner.
"Turn me back into the pet I was when we met / I was happier then with no mind-set", strömmar det ur Samanthas walkman, och det är bara början på en av de mest vemodiga och självklara emobomberna sedan Mandomsprovet
Garden State
Skådespelare:
Regi:
