Livet är en schlager. Eller i alla fall en schablon. Ibland känns det så när man får höra om vänners och bekantas krumsprång och kraschlandningar i kärlekslivet. Att så många människor måste göra sina egna misstag - kan ingen någon endaste gång lära av andra?
Helsingborgaren Baker Karim, född i Uganda för 27 år sedan, gör till det yttre ingen ansats att fly undan schablonerna. De fyra kvinnorna i hans debutfilm - som inte är en dokumentär, även om man länge kan få för sig det med dess naturalistiska spel och febrigt fladdrande handkamera - tecknar porträtten av fyra kvinnor vi sett eller i alla fall hört talas om flera gånger innan. De är inte unika. De är snarare - tyvärr - väldigt vanliga. Kärlekslängtande, osäkra och rädda. Men vad som gör Karims film sevärd - med eller utan sjösjukepiller mot handkameran - är regissörens envishet och empati. I den ordningen. Han ger sig fan på att han ska komma under huden på sina tjejer. Han stoppar inte förrän fyra nakna och tydliga ansikten framträder. Han är inte nöjd innan alla skjuter ut ur bilden och blir livs levande 25-åringar med väldigt ostadig kompass i tillvaron. Och när han väl nått dit, så tar han dem i handen och släpper inte taget. Han sviker inte sina rätt hopplösa tjejer. För han tycker om dem.
Det är ett modigt projekt. Och då tänker jag inte i första hand på kulturgärningen att placera Helsingborg på filmduken. Undantaget Alis och Massouds strandhugg, i TV-versionen av [I]Det nya landet[/I], så kan jag inte minnas att staden synts på bio. Jag tänker i stället på det fria fall Karim kastar sig ut i när han tar sin roddiga handkamera, sina ostyriga statister, sina 25 000 kronor och sina 21 dagar - och bestämmer sig för att göra långfilm. Visst ser det för jävligt ut för det mesta och visst har jag en del att säga om dogmefilm, oskarpt fokus och grusiga videobilder - jag önskar inte på något sätt att detta ska bli framtidens bio - men det är ändå en attityd att beundra och uppmuntra.
Skådespelare:
Regi:
