Det finns tre ljuspunkter i den nya Jim Carrey-bonanzan Fun with Dick and Jane. Den ena är när Jim åker Bonnie and Clyde-rånarbil utklädd till Sven Wollter. En annan när han planerar att älska med sin fru till "the new Starbucks sampler, featuring Sade". Den tredje heter Jeff Garlin. Larry Davids välgödda sidekick som här bevisar att det räcker med den enda repliken "Dick Harper! What a stroke of luck!", följt av ett hjärtligt tjockisgarv, för att göra resten till statister.
Annars är det här förstås Jim Carreys föreställning. Det är han som är Dick. En glassig manegementman med latinamerikansk husa, fräsch fru (Tea Léoni) och BMW. Men när han en dag går i direktsändning mot Ralph Nader kollapsar det Enron-artade företag han jobbar på. Det ena leder till det andra och snart åker det utblottade paret Harper (as you do) runt och genomför en serie befängda scams mot lokala företag. Slutmålet: den skrupelfria boss (Alec Baldwin i dubbelknäppt kostym) som roffade åt sig bolagets tillgångar.
Fun with Dick and Jane (Jane Fonda-remake) är en liten hjärtvärmare i socialt patos-facket. Det är nog meningen att man ska känna lite folklig Michael Moore-indignation. Men jag ser mest en Carrey som varit så sugen på upptåg att han var tvungen att ta rollen som producent. På 89 minuter lyckas han: få ansiktet fullt av mjöl, sjunga I believe I can fly i en hiss, göra Arne Anka-rutiner på ett barbord, samt klä ut sig till en Unabombare med partiell ansiktsförlamning. Och då har vi inte ens öppnat garderoben för roliga förklädnader.
Visst, vissa dagar hostar man gladeligen upp 80 spänn för en sådan här liten fest. Men som satir är det tandlöst - osmartare än I heart huckabees, mesigare än Dean Parisot senaste send-up, Galaxy Quest.
Tagna var för sig har både The Mask och Barskrapad sina kvaliteter, men att slå ihop dem verkar lättare sagt än gjort.Skådespelare:
Regi:
