Frida

Ja, naturligtvis hade jag fördomar mot Salma Hayek och nej, hon är inte dålig som Frida Kahlo. Eller snarare: hon är inte dålig i filmen [I]Frida[/I]. Kahlo-biografier brukar vara fokuserade på kronisk smärta, lidande/passion. Hayek har inte sådana nivåer i sitt register, så manuset susar igenom temat i ilfart. Hon grimaserar i bandage då och då och är lite nojig över ett vackert ärr på ryggen. Så var det avklarat! Det kan man ju se som en travesti över ett fascinerande livsöde och okunnighet om drivkraften i Kahlos konst. Men det öppnar också för att fokusera på helt andra saker - som Kahlos bisexualitet, som avbildas helt utan moralisk bestörtning. Naturligtvis är den ett svepskäl för att visa vackra nakna kvinnor i säng och Hayeks bröst figurerar ofta i bild, men för många är det sannolikt bara ytterligare ett skäl att se filmen. Lite kul är att den beryktade mustaschen bara förekommer i en scen - men däremot naturligtvis i alla målningar, där den nu blir en symbol för Kahlos maskulina sida i stället för ett fysiskt attribut i hennes ansikte. Det tar ett tag, men filmen är charmig nog för att övervinna mina egna uppfattningar om karaktärerna. Jag har alltid tänkt mig Diego Rivera som en diabolisk blandning av Peter Lorre och Benicio del Toro. Alfred Molinas mysiga skitstövel är minst sagt annorlunda, ett dompterande men charmigt fetto som vägrar vara trogen men är rädd för att bli övergiven. Det fungerar över förväntan. [I]Frida[/I] är också i första hand en film om livslång kärlek, en ganska vardaglig historia om hur ideologi och karriär kan överskugga passionen om man inte passar sig. "Grabben vid stafflit bredvid", typ. Definitivt hädiskt för dem som idoliserar paret som politiska eller konstnärliga ikoner. Geoffrey Rush är Trotskij och Edward Norton dyker upp som Rockefeller. Ashley Judd gör trots relativt lite tid på duken en klockren prestation som fotografen Tina Modotti. Ändå urartar inte filmen i kostymfilmspöseri. Det är nog regissören Julie Taymor ([I]Titus[/I], 1999) som håller skådisarna på mattan. Det ovanliga greppet att illustrera tidshopp och drömsekvenser med animationer baserade på Kahlos tavlor är antagligen också hennes. Det är lite övertydligt, men visuellt rikt. Som hela filmen.