Norska Första Kärleken handlar om en brådmogen tjej som heter Selma. Hon är den där lite märkliga ungen som gillar att spela död. En liten cyniker som har bestämt sig för att killar förtjänar att ignoreras för alltid. Men så får hon syn på Gustav Skarsgårds nakna kropp och börjar vackla i sin övertygelse. Ungefär.
Och det är helt OK. Ungarna är rätt roliga även om det ibland blir väldigt mycket vuxenspråk. Sidokaraktärerna, pappa och moster med familjer, är kul karaktärer och regissören Torun Lian har varit sparsam med sockret i skildrandet av Selmas liv. Men trots svarta tungor och mobiltelefoner vilar det ett nostalgiskt skimmer över Första kärleken. Någonting i ljus, musik och scenarion som föreställer den standardiserade nordiska barndomen och som känns väldigt uttjatat. Det är tydligt att gänget bakom den här filmen faktiskt gjort en ansats att göra något annorlunda. Men de kommer inte riktigt i mål. Det blir lite för enformigt att följa upp and downs för att orka med i dryga en och en halv timme trots att hon är skön och att Julia Krohn är en duktig skådespelerska.
Det är något lite märkligt med förpubertetsfilmer. Ni vet de där filmerna med nervösa killar som spanar in i tjejernas omklädningsrum och småtjejer som blir kära i storebrorsans kompisar. Det märkliga ligger i vem de riktar sig till. För när man är där, i förpuberteten alltså, är ju de allra sista man vill se på film de pinsamheter man för tillfället genomlider. Därför misstänker jag att de fyller en annan funktion. Det är filmerna som föräldrar med gott samvete kan visa för sina barn. Dels är de duktiga föräldrar som inte har några problem att ta upp (eller åtminstone låta filmen ta upp) jobbiga frågor om blommor och bin. Och dels kan de sitta och sjunka ner i sina biofåtöljer och minnesförfalska ihop hur härligt och spännande det var. Och som en mamma och pappa-film funkar Första kärleken.
Frågan är vad kidsen tycker? [I]Premiär 18 mars [/I]Skådespelare:
Regi:
