Förbrytelser

Roger Wilson 00:44 3 Sep 2004
Det danska filmundret har byggts på lika delar socialrealism och godmodig komik. Genreöverskridandet har varit en poäng i sig, och en sorts tragisk komedi verkar ha varit idealet. Med [I]Förbrytelser[/I] klipper regissören Anette K Olesen och manusförfattaren Kim Fupz Aageson tvärt med alla sådana konventioner, och ger sig rakt ner i mörker helt utan comic relief. Det är slut på tramset helt enkelt. Eller vad ska man säga när det ena dystra ämnet efter det andra radas upp: interner på ett kvinnfängelse, mord på barn, fosterdiagnostik, drogmissbruk, förbjuden kärlek -- och ett och annat övernaturligt mirakel. Religion och mänsklig svaghet är filmens grundtema, som sakta och försiktigt vecklas upp inför åskådaren. Jag vill inte ge bort för mycket av handlngen, men skildringen av problematiken kring att vänta barn, tas upp på ett skoningslöst jobbigt sätt. Det är utomordentligt skådespeleri och varsam regi. Och åtminstone jag saknar inte de keffa danska vitsarna. Det var tänkt att det här skulle bli den tionde och sista danska dogme-filmen -- sedan bestämde sig Zentropa för att det var dumt att sätta en definitiv punkt för ett så kommersiellt framgångsrikt projekt. För min del känns det faktiskt som att dogmareglerna den här gången arbetar emot filmen. Kanske är det en recensentåkomma, men efter att ha sett nästan alla de där danska filmerna de senaste åren så är jag trött på lågbudgetstuket. Trött på avsaknaden av musik. Trött på pissiga ljussättningar. Framför allt när det är samma skådisar som nu dyker upp i de olika filmerna. När de påminner om varandra även visuellt blandas allt ihop till en glåmig dogmagröt, där man nästan blir osäker ibland på vilken films universum man befinner sig i. Det är synd, för [I]Förbrytelser[/I] är en av de mest obekvämt intressanta danska filmer jag sett på länge. En sorts kompromisslöst vemod som jag gärna ser mer av.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner