På Haus der Bayerischen Geschichte, museet för Bayersk historia i Augsburg, kan man sen 2017 beskåda en hemmasydd varmluftsballong som en del av museets permanenta utställning. På en tunn metallplatta med ett enkelt repstaket står fyra gastuber och en förbrännare. Själva ballongen ser ut som ett färggrant lapptäcke. 1979 färdades de östtyska familjerna Strelzyk och Wetzel över till väst i den skraltiga farkosten. Som ett av kalla krigets mer iögonfallande flyktprojekt blev den våghalsiga ballongfärden en stor nyhet i väst, och ett par år senare även Disnyproducerad långfilm med John Hurt i huvudrollen. Idag är det nog inte lika många som minns händelsen som när Flykt i natten hade premiär 1982.
Regissören Michael Herbig (i Tyskland mer känd som komiker) har alltså chansen att berätta historien ånyo i Flykten från DDR. Den svenska titeln hintar om en halvknackig action eller spionfilm från kalla krigets dagar. Till och med den mer bokstavliga originaltiteln Ballon känns mer fantasifull och rättvisande. Det rör sig om polerad sjuttiotalsonani. Ännu ett historiskt drama belamrat med breda kavajslag, tidsenliga gardiner och telefonlurar, trabanter och mopedhjälmar. Det scenografiska projektet tycks nästan ha sugit upp hela projektets energi.
Berättelsen tar vid under en skolavslutning i socialismens förtecken. Rektorns tal om frihet under övervakning och skyldigheter gentemot staten är ett påvert försök att illa kvickt etablera behovet att fly DDR. Herbig verkar känna att här ifrån är det bara att gasa, och kastar publiken rakt in i familjen Strelzyks första och misslyckade flyktförsök.
Skam den som ger sig. Med Stasi hack i häl börjar ett race mot klockan för att bygga en ny, större och bättre ballong. Det är en David och Goliat-kamp som tjänat på ett lägre tempo. Flykten från DDR berättar en egentligen hisnande historia medelst övertänd klippning och musikläggning. Kosmetiska krafttag som istället kunnat tillägnas persongalleriet eller de höga insatserna.
