Flickor i karriären

Lynda Steadman, som spelar en av de två kvinnorna i 30-årsåldern, i Flickor i karriären, har sagt om regissören Mike Leigh:"Han är målaren, skådespelaren är färgen. Han bestämmer hur den ska blandas för att ge bästa resultat på vita duken". Och som han blandar! Det är en upplevelse för nära nog alla sinnen att se Katrin Cartlidge och just Lynda Steadman som Hannah och Annie. På 80-talet bodde de i slummigt kollektiv i London. Två inte helt stabila flickor som använde Emily Brontës Svindlande höjder som bibel och rättesnöre i tillvaron. Nu är det 90-tal och Annie reser ner från Yorkshire för att hälsa på Hannah. Det var länge sedan sist, idag är de båda klädda i dräkt och Hannah bor i en betydligt elegantare lägenhet än sist. Men trots att det är uppenbart att de egentligen har glidit i sär och att någonting som stavas klasskillnader börjar skymta, så är de vänner. Ja, Flickor i karriären handlar nog främst om vänskap. Vänskap mellan två kvinnor, ingen rivalitet, inget intrigerande och falskspel. Här finns varken några hemligheter eller lögner i paritet med Mike Leighs förra, guldpalmsbelönade, film. Inte samma bråddjup, inte samma smärta. Likväl är det Mike Leigh som vi känner honom. En fysisk närhet och en påtaglig kärlek till sina karaktärer. Människor med synliga sprickor i själen som ändå försöker få det att stämma i tillvaron. Och som vanligt bjuder Mike Leigh på ett påfrestande typgalleri. Som kurskamraten Ricky, en filosofisk fetknopp på gränsen till nervsammanbrott. En osannolik figur. Men mest av allt är det två inträngande porträtt av två lysande skådespelerskor. Lynda Steadman, som här gör sin filmdebut, är fenomenalt trovärdig som den sårbara Annie. Hon vågar sig långt ut på kanten i sitt nerviga spel, vi känner att hon har haft en regissör som har gett henne förtroende. Och för att inte tala om Katrin Cartlidge. Efter det sensationella genombrottet i Naken var hon självlysande i Innan regnet faller och spelade alla, inklusive Emily Watson, utanför duken i Breaking the Waves. I Flickor i karriären syns självförtroendet från dessa filmer. Hannah är en svår roll, med fler facetter än Annie, men med sin timing och sin attack i spelet äger Katrin Cartlidge förmågan att hitta rätt tonläge i cynismen, vreden, humorn och inte minst den återhållna smärtan. Jag har ingen aning vart den här flickan vill i sin egen karriär, men hon är sannerligen mogen för de riktigt stora kvinnoporträtten.