Upplägget är smått genialt. Clint Eastwoods Flags of our fathers skildrar slaget på Iwo Jima från amerikanskt perspektiv - om några månader har hans Letters from Iwo Jima premiär, som visar samma händelse sedd genom japanernas ögon. Slaget kom att bli en av de blodigaste och viktigaste striderna under andra världskriget, särskilt berömd blev bilden av hur sex marinsoldater reser den amerikanska flaggan på toppen av berget Suribachi. Det är kring det fotografiet och en nations (läs: USA:s) behov av segersymboler filmen kretsar. För höjdarna i Washington är det mindre viktigt om bilden verkligen visar det autentiska flagghissandet, eller vilka det egentligen var som höll i stången. Istället är de snabba att skicka ut de tre överlevande soldaterna på uppdrag landet runt för att skramla ihop pengar när krigskassan börjar sina. Det är en ovärdig och smaklös uppgift - bäst blir det i scener som när de under ett enormt jippo ska bestiga en papier maché-bergstopp inför en fullsatt stadion för att ännu en gång sätta flaggan på plats. Eller när de vid en bankett serveras glassbakelser i form av flagghissningen på spegel av jordgubbssås. Synd då att mycket överskuggas av det gamla vanliga "that's what heroes are made of"-dravlet, även om slutsatsen är att de riktiga hjältarna var de som förlorade livet där i den svarta, japanska vulkansanden. Frågan man ställer sig är dock: Vadan denna nations ständiga behov av att utropa hjältar?Skådespelare:
Regi:
