Ryan Gosling tar ett litet steg för en människan, men ett gigantiskt språng för mänskligheten i Damien Chazelles intima rymdprogram-rulle First Man om Neil Armstrongs väg till det där ikoniska TV-ögonblicket som fick hela världen att stanna upp. Underbarnet Chazelle möter de skyhöga förväntningarna som följer efter att som yngsta regissör någonsin ha tagit emot regi-Oscarn (La La Land), genom att ta sig an en helt ny genre – och höja ribban markant.
First Man lär vara filmhistoriens mest jordade rymdfilm. En småskalig storfilm som skjuter upp raketer i stratosfären men behåller båda fötterna på jorden för att fokusera på Neil Armstrong, en rymdresornas Ingemar Stenmark som höll käften, jobbade hårt och levde för å åk (till rymden) – men helst slapp strålkastarljuset.
“Ni har ingen kontroll alls, ni är bara ett gäng pojkar som leker med balsamodeller!” ropar Armstrongs fru Janet (Claire Foy) när NASAs ingenjörer försöker lugna hennes oro kring Neils farliga uppdrag, och nog har hon skäl att oroa sig. Likt Chazelles tidigare filmer Whiplash och La La Land är First Man en studie i besatthet och de uppoffringar som följer i spåren av att sikta mot stjärnorna. Det handlar om de absurda riskerna som man utsatte de plikttrogna NASA-nördarna för och om de livslånga sorger det lämnade flera av deras fruar och barn med. Allt för att till varje pris nå månen före ryssen.
First Man är en tidsresa via grynig 16mm-film, tillbaka till en tid av traditionella könsroller och strama kontor där varje anställd var klippt och klädd som Michael Douglas i Falling Down. Gosling porträtterar den typiske 60-talsmannen, sammanbiten, stoisk och med känslorna begravda någonstans djupt på insidan. Det är inte svårt att föreställa sig hur scenen där Neil motvilligt tvingas förklara för sina söner att han kanske aldrig kommer hem från sitt uppdrag, såg likadan ut i tusentals amerikanska hem under Vietnamkriget. En tafatt kram till den yngste sonen och ett hårt handslag till den äldste, sen var det tack för maten och godnatt. Filmen illustrerar tydligt hur Armstrongs kyliga persona är en framgångsfaktor under farliga rymduppdrag men ett knepigt hinder i familjelivet hemma på jorden. Rymdprogrammet blir en flykt långt bort från allt vad känslor heter.
Claire Foys nyanserade hustruporträtt får tyvärr för lite scenutrymme i filmen på samma sätt som hennes hemmafruroll är klaustrofobiskt begränsad till hemmets fyra väggar. Hennes blanka maktlösa blickar är filmens hjärta och lungor. Men filmens verkliga kraft greppar tag i oss när den lyfter från marken. Det är en svindlande upplevelse att lämna höstlöven på den sömniga villagatan och blåsa rakt ut i oändligheten. Man sitter och gapar i biostolen. Få filmskapare har på ett liknande sätt lyckats fånga skönheten och skräcken i att släppa kontrollen och kasta sig rakt ut i det okända.
Den svenske stjärnfotografen Linus Sandgren fångar rymdkapplöpningen i ett nytt, naturligt ljus med en kamera som är så närgången att vi oftast bara ser Ryan Goslings ögon. Det är filmgrynigt, vackert och modigt. Lite som om någon skjutit ut Terrence Malick i rymden. I stället för att ge oss överblicken så är publiken fastspänd i samma stol som Armstrong i en mörk, skakig rymdkapsel medan G-krafterna sliter sönder metallen runtomkring. Allt vi hör är dånet och andetagen. Allt vi ser är ljuset från den minimala gluggen och den blinkande “abort”-knappen. Ljuddesignen är som hämtad ur en mörk, klaustrofobisk skräckfilm. Det är som Das boot, fast i rymden.
Trots att Damien Chazelle lämnat steppskorna och trumsetet bakom sig finns musikaliteten kvar i hans filmiska DNA och pulserar ut via den taktfasta klippningen och Justin Hurwitzs återhållsamt majestätiska soundtrack. Men när musiknumren skalats bort blir Chazelles signum som filmskapare än tydligare. Hans öga för texturer, textiler och små detaljer är svåröverträffat. Genom det lilla lyckas han få grepp om och elegant rama in det oändligt stora. Cigaretterna framför skärmarna i Houston-kontrollrummet. En ensam fluga som förvirrat sig in i en rymdkapsel. Alla blir de viktiga beståndsdelar i att skildra ett monumentalt ögonblick i mänsklighetens historia utan att sväva iväg och förlora kontakten med människorna som gjorde det möjligt.
