Finnjävlar

Finsk film uppmärksammades vid senaste Göteborgs filmfestival. Men finsk film på biograferna har annars varit lika vanligt som hjortron mitt i vintern på Österlen. Ganska otippat är det Buena Vista International, Disneys distributör i Sverige, som vågat sig på att bryta detta dåliga mönster. Först [I]Sommaren vid älven[/I], en av de mest exotiska filmer jag sett, och nu [I]Finnjävlar[/I], som sneglar mer över Atlanten, inte minst åt western-genren. Icke desto mindre är den finsk och icke desto mindre passar ju hembränt och knivar hyggligt in i just den genren. Vi bjuds också på en del hårdkokt humor. Som vitsen om hur ett finskt förspel går till. Mannen säger till kvinnan: "Pilla du dig blöt, så går jag och skiter så länge". Det rör sig om tre barndomskamrater, tre unga män som rör sig på fel sida lagen, enligt principen om nålen och silverskålen. Deras brottsliga bana slutar med ett bankrån, där två av dem grips och sätts bakom galler på fem år, medan den tredje lyckas smita och ironiskt nog, fem år senare, dyker upp som vikarierande polischef i sin hemby. När de gamla kompisarna släpps fria så har de inga som helst tankar på att bli hederliga finska män. Med den enes farfar som påhejande kompanjon satsar de istället allt på en framtid inom hembränning. Kollisionen mellan polischefen Heikki och de långhåriga, tatuerade och lönnfeta Jussi och Antti - här sparas det sannerligen inte på karikatyrerna - är därför oundviklig. När Heikki ändå försöker se mellan fingrarna med sina gamla kompisars förehavanden, får han, i sin tur, en polischef från Åbo över sig. Här spelar för övrigt Heikkis zigenarursprung en inte oväsentlig del i filmens moraliska budskap. Trots de hårt uthuggna karaktärerna spelas det väl och [I]Finnjävlar[/I] andas på det hela både äkthet och trovärdighet. Mäkeläs western är ett ödesdrama om tre män, vars laglösa historia för evigt binder dem samman, och upplösningen är given.Men det finns några inneboende problem, som filmen aldrig tar sig ur. Förutsättningarna är nämligen att vi på något sätt ska förstå och känna sympati för Jussi och Antti. Ett hästjobb även för den störste filantrop, som jag ser det. Redan ganska tidigt i filmen önskar jag att någon ska tappa ner dem i en av Finlands alla tusen sjöar eller åtminstone råka låsa in dem i en jordkällare. Jag förstår heller inte Mäkeläs något egendomliga berättarram. Heikki står på ett hotellrum någonstans och berättar sitt livs historia för sin flickvän. Allt den ramen tillför är ju att vi redan i filmens öppning får veta att Heikki i alla fall överlevde.