[I]Final Fantasy[/I] är alltså ytterligare ett exempel på korsbefruktningen mellan film- och spelindustrin. Tidigare försök i genren har nästan uteslutande följt minsta motståndets lag - enkla actionbaserade historier med en inhyrd stjärna som frontfigur. Med [I]Final Fantasy[/I] har man gjort precis tvärtom. Spelestetiken har översatts till film med avancerad datoranimation och berättelsen försöker kombinera actionscenerna med lite filosofi.
Trots att upphovsmännen och pressmaterialet tjatar om fyra års arbete med filmen och diverse avancerade tekniska framsteg så tror jag ändå att de flesta som ser filmen kommer att hänga upp sig på just animationen. Den är fortfarande steril, klumpig och ibland direkt makaber. Även om hjältinnan, Aki Ross, är förhållandevis välgjord så är några av hennes manliga motståndare i vissa bilder direkt groteska. Vill man vara riktigt välvillig skulle man möjligtvis kunna svälja barnsjukdomarna som ett konstnärligt uttryck - men då kommer man till nästa, och betydligt allvarligare problem. Handlingen.
Förutom de kvalsterliknande monster som attackerar huvudpersonerna fylls nämligen filmen med avancerat kvasireligiöst mumbo-jumbo som inte bara är platt och dumt, utan dessutom new age-flummigt. Duktigt sövande långtråkigt.
Hardcore-fans kommer säkert att tycka att jag är orättvis, men det är troligtvis bara de som kommer att få ut något av den här filmen. Kanske skulle upphovsmännen lagt ner lite mindre tid på Akis 60 000 separat animerade hårstrån och lite mer krut på storyn.
Final Fantasy
Skådespelare:
Regi:
