Ännu en gång: det är bättre att inte ha läst boken, innan du ser filmen. Man blir så lätt besviken annars. Jag sträckläste den engelske journalisten Nick Hornbys Fever Pitch sommaren 1994 på en grekisk ö och roades kungligt av igenkännandets tacksamma humor. Hornbys bok är upplagd som en dagbok - med matchdatum som nedslag - från barndom till nutid, där han speglar sitt monomana fotbollsintresse med framgångar och misslyckanden i den akademiska världen och inte minst med kvinnor. Det är många gånger roligt, men inte sällan inramat av en svart sorgkant. Huvudrollen Paul är en ganska tragisk figur. Som den praktfulla kollisionen mellan FA-Cupfinalen och det första barnafödandet - gissa vilket han väljer - som inte ryms i filmen, men är en av höjdpunkterna i boken.
När Nick Hornby ombads att skriva manus till filmen på sin egen bok blev han tvungen att dramatisera om den, eller snarare att dramatisera den, att skapa en mer linjär form än dagbokens episodiska. Och han har gjort ett bra val. Filmen klipper mellan barndomen - de första matcherna, hur fotbollen invaderar den unge pojkens liv - och året 1989 då Paul är en vuxen man och litteraturlärare i engelska på en skola.
Och för oss kännare av engelsk fotboll är inte säsongen 1988-89 vilken säsong som helst. Det var då Liverpool ledde stort men totalt klappade ihop efter Hillsborough-katastrofen, då 95 fans dödades när en läktare rasade, inför cupsemifinalen mellan Nottingham och Liverpool. Arsenal gick då om Liverpool i tabellen och ledde ett tag stort, men tappade mot slutet. På grund av bland annat Hillsboroughkatastrofen blev ett antal matcher uppskjutna och händelsevis blev säsongens sista match - efter hela övriga serien avslutats - Liverpool-Arsenal. En då helt avgörande match - Arsenal var tvungna att vinna med 2-0 för att ta guldet från Liverpool. Och det blev en sällsynt minnesvärd rysare...
Säsongen 1988-89, men sina med- och motgångar för Arsenal, bildar den dramatiska fonden för romansen mellan Paul och den betydligt striktare lärarinnan Sarah. Hon är ungefär lika intresserad av fotboll som Paul är av knyppling - konflikterna mellan de båda är både oundvikliga och tacksamma för en dramatisk gestaltning.Eftersom jag själv är en relativt besatt fotbollssupporter (Malmö FF) och desutom har en del av hjärtat i engelsk fotboll (hos Tottenham, Arsenals ärkerivaler...) har jag inga större problem att tränga in i Pauls psykologi. Kanske är jag inte lika pessimistisk som Paul (inför, under och efter matcherna), inte lika besvärjande, men jag förstår, jag känner igen, jag vet hur det känns. Jag behöver väl bara säga MFF-Ljungskile, och så pratar vi inte mer om det...
Detta mest sagt för att jag tror att humorn och de små diftongerna om inte kräver, så i all fall underlättas av att man "varit där". För den som är totalt ointresserad av fotboll måste Paul framstå som ett pucko, svår att engagera sig i. På samma sätt som jag nästan satt och ropade, långt in i filmen, "droppa henne, droppa henne", när Paul brottades med Sarahs oförstående attityd.
Det är inte heller helt enkelt att få grepp om Pauls karaktär, en man som bara tycks besatt av fotboll men som samtidigt bör ha någon sorts intellektuell skärpa - han är ju litteraturlärare i engelska. I filmen framställs han i flera sammanhang som väl pantad för att ha den positionen.
Men, likväl, det är en charmig liten film och onekligen en film som påverkar och engagerar, ju längre det går. Och när vi är där i slutet, med matchen Liverpool-Arsenal, så sitter man och hoppar av otålighet varje gång filmen "lämnar" matchen och visar "ovidkommande" andra scener.
Ungefär: "Sluta byta kanal, jag vill se matchen!"
Som de säger: It's a funny ol' game.
Fever Pitch
Skådespelare:
Regi:
