Fem sinnen

Möjligen är det så att Jeremy Podeswa tyckte att om nu David Fincher och ett koppel andra regissörer gjort filmer om och kring de sju dödssynderna, så borde väl han kunna göra en film om de fem sinnena. Tanken är inte så lite ambitiös. Och resultatet inte så lite pretentiöst. För en av farorna med den här sortens konceptfilmer är ju att själva idén och avsikten skrivs på näsan på åskådaren. Och då blir det lätt lite sökt, lite konstruerat och lite ansträngt.Jag har visserligen bara sett två filmer av denne kanadensiske regissör, nya [I]Fem sinnen[/I] och hans förra film [I]Eclipse[/I], som aldrig nådde Sverige, men det känns som om det räcker. För när Jeremy Podeswa gör film blir det för teoretiskt. Och emellanåt pinsamt klichéfyllt. Två ungdomar med identitetsproblem tittar i sprucken spegel. Karaktärerna är inte riktiga människor, de är bara konstruktioner, bara budbärare av Jeremy Podeswas snåriga och oskarpa tankegångar. Dialogen är krystad -- kanske välskriven, men knappast vältalad. Exakt vad Podeswa försöker säga om de fem sinnena förstår jag inte. I ett och samma hus bor i alla fall fem människor, som på bräcklig grund tilldelats ett sinne vardera, som de möjligen håller på att förlora. En trulig tonårstjej barnvaktar till exempel en treåring i parken, som hon tappar bort, medan hon betraktar ett ungt förälskat par. Detta ska uppenbarligen ha något med synen att göra. Mary-Louise Parker, normalt en omdömesgill och begåvad aktris, spelar en frustrerad tårtdesigner som får besök av en matgalen italiensk beundrare. Smaken, kan man gissa. Och så vidare, med de andra sinnena löst kopplade till sina karaktärer. Det håller alltså inte alls ihop. De enskilda historierna bär inte, och än mindre lyckas Podeswa foga samman de fem separata berättelserna. Visst berör avsnittet med den försvunna flickan i sina stycken, men regissören lyckas inte utvinna de dramatiska möjligheterna. Bäst i sammanhanget, och kanske skulle Podeswa nöjt sig med att göra en film om honom, är Raymond, en man som håller på att förlora sin hörsel, och därför börjar skapa en minnesbank för ljud. Här slås an ett vackert och sorgligt ackord, något att börja bygga en film på. Kanske är det så han skulle gjort, Podeswa, tagit ett sinne i taget. I stället för att gapa över alla fem på en gång.