New York. En pojke är väldigt sjuk. Han får stanna på sjukhus längre än vad man vill att barn ska få. Gömmer sitt kala huvud under en keps. En oförsiktig polis hamnar återigen i problem med sin chef när han spränger en butik för att ta fast rånare. I hamnen förbereder en skum trio det sista i en diabolisk plan. En journalist kämpar för att få sina scoop.
Men det är ingen film noir vi sakta vaggas in i, utan en vackert tecknad barnfilm. Vi får då och då lämna den stenhårda realismen för att med pojken Leo sväva in och ut genom byggnader, mellan bilar och broar, runt i sjukhuset. I sitt fantomtillstånd träffar han polisen Alex som är på sjukhuset med ett brutet ben, vilket visar sig vara lyckosamt för hela New York.
Fantompojken skyndar inte med att berätta, men bjuder ändå på väldigt mycket spänning och action – till den grad att det är svårt att förstå om man tittar på en vuxenfilm för barn, eller en barnfilm för vuxna. Nivån pendlar mellan Jönssonligan och Beck, humorn är tafflig, samtidigt som man slänger sig med ord som ”pressfrihet” och ”kontantkort”.
Gissningsvis kommer den träffa rätt för några, då det inte på något sätt är en dålig film. Som vuxen saknar man karaktärsutveckling i äventyret, medan många yngre lär sakna mer humor och sofistikation. Trots detta avhandlas ganska mycket våld och man kan undra vad en strippklubb gör i en barnfilm överhuvudtaget.
