Redan i antikens Grekland ska dramatikern Aischylos ha myntat uttrycket ”krigets första offer är sanningen”. Det är också med de orden regissören Gavin Hood valt att inleda den politiska liksom moralfilosofiska drönarthrillern Eye in the Sky.
Helen Mirrens hårdhudade Natoöverste Katherine Powell får en tuff dag på jobbet när hon via videolänk ska övertyga en grupp politiker om att godkänna en drönarattack mot ett av Al-Shababs terrornästen i Kenya. Estetiskt och narrativt sammanflätar videolänken berättelsens olika scenerier. Drönaren som cirkulerar över terroristernas tillhåll styrs från en militärbarack i Las Vegas. Nere på marken i Kenya, strax utanför drönarens tilltänkta mål, säljer en liten flicka bröd. I Westminister sitter därför ett gäng beslutsskygga politiker, med opinionssiffror som konsekvensetisk måttstock, och väger flickans liv mot det förmodade hundratal som skulle drabbas av terroristernas planerade attentat.
Man kan fråga sig huruvida tänjandet på sanningen verkligen är det centrala huvudbryet för en film som vill kommentera vår tids alltmer digitaliserade, robotiserade och fjärrstyrda krigsföring. Om än aldrig lika svettig eller skojfrisk vill ju Eye in the Sky vara för drönarkrigsföringen vad Bombsäkert och Dr. Strangelove var för sextiotalets kapprustning. Men även om sanningen lär ha tummats på då som nu är den härdsmälta som skrämmer politikerna i Eye in the Sky eventualiteten att sanningshaltiga pixlar ska läcka ut på YouTube.
Det finns gott om stoff och bottnar i Guy Hibberts manus medan Hoods regi lämnar mer att önska. Satiriska inslag dras aldrig till sin spets – även om det är smålustigt när de ängsliga britterna i Westminister läxas upp av stereotypt skjutglada amerikanska kollegor – och trots att Aaron Paul och Phoebe Fox gör sig bra som tårögda drönarpiloter uteblir klumpar i magen och kittlade nerver.
Paradoxalt nog neutraliserar ansatsen att sätta ett ansikte på den fjärrstyrda krigsföringens offer den vidriga känsla av berått, frånkopplat mod som borde infunnit sig. Och med de ibland teatrala högdjuren Mirren och Alan Rickman (här i sin sista roll) i spetsen undrar jag om inte filmens bunkrar, baracker och ämbetsrum kommit till större rätt som dekor i en hypermedial scenuppsättning.
