Hur bedömer man en film vars intention är att vara korkad, enspårig och plaskdammsdjup? Ända sedan Batmans dräkt började komma med inritade muskler på slutet av åttiotalet har den traditionella actionhjälten haft en omvänd renässans.
Tanigare och inte lika verbalt handikappade dudes har tagit över actiongenren och när vi väl har sett mer pumpade varianter, som The Rock eller Vin Diesel, har de skrivit på Disney-kontrakt och börjat göra barnfilmer. Så när Sylvester Stallone nu sätter ihop sitt drömlag av hårdnackade 40-, 50- och 60-plussare (!) är syftet att få oss att minnas åttiotalets mest skjutgalna glansdagar. Det är som en ålderskris i hollywoodtappning. Visst finns den så viktiga självdistansen, men filmens största problem belyser Stallone själv när han påstår att The Expendables är old school i själen och modern på ytan. Den är nämligen inte modern någonstans. Ingen, förutom Mickey Rourke som under sin korta monolog är fantastisk, lyckas ta sig igenom replikerna utan att sluddra, actionsekvenserna ser ut som vilken straight-to-dvd-film som helst och storyn går ut på att Stallone ska störta en ond diktator så att han kan få knulla med en latinobrud ifred. Min dvd-hylla är fylld av fler åttiotalsactionfilmer än jag vill erkänna, men inte ens på mig biter all nostalgi i världen när The Expendables, ur alla synvinklar, suger.
