Malmö den 28 april 1945. Överlevare landstiger efter andra världskrigets mest fruktansvärda fasor, många ler och vinkar medan andra ser avvaktande och sammanbitna ut. Vilka var alla dessa ansikten? frågar sig dokumentärfilmaren Magnus Gertten. Hur upplevde de själva denna dag av frihet? Och ser vi inte samma sak idag hos människor på flykt?
Utifrån titelns antagande bedriver Gertten ett ambitiöst detektivarbete och letar efter de som fångades på film i Malmö. Vi får ta del av de känslor och minnen som filmerna väcker, vår blick genom deras. Några vill inte minnas, andra minns glädje och bekanta ansikten, vissa var bara nyfödda bylten. Idag är det bara våta ögon och ord som speglar vad de har varit med om.
Tyvärr reduceras överlevarna till just ”bara” överlevare. Vi får inte veta mycket mer om människorna, som mest pratar om sig själva i förhållande till kriget och därför förblir ansikten i en journalfilm. Utan att ta bort något från deras livsöden, eller Gerttens arbete, önskar man som tittare att avståndet krympte mellan publik och subjekt. De suggestiva bilderna från nutid är starka, men rytmen känns ogenomtänkt och repetitiv. Samma journalfilmer går om och om igen tills de stundvis upplevs som tvivelaktigt allmängods. Det är oklart hur Gertten själv resonerat, i val av material och frågor, eller hur efterforskningarna gått till. Däri ligger det som skaver med Every Face has a Name. Kanske ska den ses som ett komplement till, eller fortsättning på, Gerttens tidigare Hoppets hamn om koncentrationslägerfångarna som anlände till Malmö efter kriget?
Ambitionen med filmen är det som drar upp betyget, för vi behöver den här påminnelsen, men man kan inte låta bli att fråga sig om inte kameran också bör riktas mot media och filmmakare. De som tillåter namnlösheten. Varje ansikte har ett namn – men får man önska sig mer?
