Eva och Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko.

För alla som blivit för gamla för Kamratposten och som heller inte har haft något skäl att kolla på barn TV så är alltså [I]Eva och Adam[/I] en populär berättelse om två skolbarn som blir kära, om deras kompisar och familjer och livet runt tretton. I långfilmen har Eva och Adam hunnit bli fjorton år, de har varit tillsammans i tre år och rutinen har börjat sätta in. Eva hjälper Adam att laga köttfärsås när det är hans matdag hemma och klasskompisarna refererar till dem som herr och fru Kieslowski, så länge har de hängt ihop. Eva och Adam är en optimisthistoria från Sverige i tiden, kärnfamiljen har lite sprickor men är glad ändå. Mamma, pappa, barn bor i hus. Alla är hela, vita och rena och i full färd med att planera en resa till Grekland. Denna ska Eva och Adams familjer göra tillsammans och problemet är bara att Eva inte är riktigt säker på om hon vill vara tillsammans med Adam längre. Hur vet man att man fortfarande är kär om det inte pirrar? Och hur går det med familjernas Kreta semester om Eva och Adam inte längre är tillsammans? [I]Eva och Adam[/I] är en film om relationer och Ellen Fjæstad och Carl-Robert Holmér-Kårell spelar huvudrollerna charmigt och nedtonat, medan birollerna är desto yvigare. Bitvis blir det en påfrestande stilstudie av proffsiga minivuxna, och det beror bland annat på att flera repliker i det närmaste är hopplösa att leverera. Prova själv, föreställ dig att du är en spetig 14-åring och säg "mina känslor har helt svalnat". Lika svenskt som tubsockor och loafers är också den töntiga föräldern, i alla fall som den oftast gestaltas i svensk film. Minns Ralph Carlssons känsliga pappa i [I]Fucking Åmål[/I]! Vilket gyllene undantag. Ingen grupp är annars lika förlöjligad som föräldrar, allra helst pappor och män överhuvudtaget. I [I]Eva och Adam[/I] ser vi pappor i töntiga rutiga kavajer, pappor som rappar löjligt om kärlek, en fjantig rektor som gör peace-tecken och Stefan Sundström som spretig gitarrlärare. Den här typen av karikatyrer antar jag är menade att signalera "jag hajar klyket kids, jag är på er sida" men balanserar farligt nära inställsamhet. [I]Eva och Adam[/I] är en film som vill väl, men som hade behövt en starkare historia för att kännas angelägen. Dock pluspoäng för popstjärnor i biroller.