Ett löfte

Långfilmsdebuterande bröderna Dardenne litar nästan helt på sin steady-cam i denna skitiga, socialrealistiska - nej, sluta inte läsa - historia från EUs rännsten. Bildbehandlingen är intensivt rörlig, utan att för den skull bli tröttsamt, opportunt ryckig, och håller alla våra sinnen alerta när vi gradvis tar oss in i värld som ligger några hundra mil borta men som verkar som hämtad ur en mardröm. 15-årige Igor driver tillsammans med sin slusk till pappa ett på alla sätt skumt byggföretag vars affärsidé i korthet går ut på att sko sig på allt och alla. Skygga, illegala invandrare från världens alla hörn tvingas betala överhyra för ett litet rum i en gravt nedgången fastighet, de ger delar av sin lön som ett slags tionde och har de inte pengar låter pappa Roger dem reparera den svartbyggda villan som han planerar att flytta in i. När den afrikanske arbetaren Hamidou faller från en byggnadsställning och skadas svårt, vill Igor ta honom till sjukhus men pappa låter, i rädsla för myndigheternas inblandning, Hamidou blöda till döds. Strax innan han avlider avtvingar Hamidou Igor ett löfte om att denne ska ta hand om hans fru och barn, som också bor i den stinkande förläggningen. Vilket skapar oerhörda kval och problem. Dels därför att Igor har en etisk referensram som skulle få en skolkurator att tuppa av, dels på grund av att pappan snarare hade tänkt sig att sälja kvinnan till en hallick. Det råder inget tvivel om att Dardennes, med god hjälp av de lysande aktörerna, har jobbat hårt med att utveckla historiens karaktärer. Den tystlåtne Igor tampas likt en nutida Raskolnikov med sina inre kval och har väl nått en ganska långt bit på väg mot insikt då han i slutscenerna kliver över en hög mental tröskel. Någon total rättfärdighet handlar det emellertid absolut inte om, det öppna slutet låter ingen vila i frid. Det är därtill närmast unikt hur Dardennes skapar åtminstone en gnutta av förståelse kring den avskyvärde Roger som vid såväl den första som andra anblicken får en att vilja skrika på polis. När Roger hävdar att han faktiskt har agerat i omtanke om sin son är det inte utan att vi tror honom, samtidigt som vi helst vill se honom döden dö. Bröderna lyckas här med det som enbart ett fåtal filmmakare, och knappast någon politiker, vågar sig på, nämligen att försöka sätta saker i sitt förklarande och sociala sammanhang. Det finns en anledning till att Roger agerar som han gör. Och även om han är ett svin och som sådant förtjänar att hamna på djävulens julbord, finns det andra som bär en större, indirekt, skuld till att rännstenen ser ut som den gör. Denna självklara insikt förmedlas utan några som helst slagord, berättelsen talar gott nog för sig själv. Ardennes har helt enkelt skapat sylvass samhällskritik utan att ta till en endaste pamflett. Det är konst.