Eraser

Min första minnesbild av Arnold Schwarzenegger är drygt 15 år gammal: en pottklippt, extremt biffig german dök upp i en dokumentär om kroppsbygge (Pumping Iron) med en blondin sittande på vardera bicep. Detta var ingen uppenbarelse man förknippade med ordet "självdistans". Åren har gått, inflyttade Arnold är ännu inte president i USA men väl landets störste och mest populäre actionhjälte. Till skillnad från kollegor som Jean-Claude Van Damme och Steven Seagal har han till och med fått kritikerna att ha överseende med att han inte kan agera bättre än en full grizzly. Visst, nu för tiden anar man en viss förmåga att ta egot med en nypa salt och visst, James Camerons ypperliga science-fi, Terminator gav honom en rejäl skjuts framåt, men efter den, och uppföljaren, har han medverkat i en räcka undermåliga historier. Ändå anländer de flesta recensenter, inklusive undertecknad, till en Arnold-visning med en glimt av förväntan i ögat. Frågan är naturligtvis varför? Möjligen är det så att kombinationen enorm kroppsbyggnad och litet (på duken uppvisat) förstånd som automatiskt aktiverar samma empati som inför Lenny i John Steinbecks Möss och människor. Vi tycker helt enkelt synd om honom. Men en person som är helt oförvitlig är det som bekant svårt att känna sympati med varför manusförfattarna dessutom nästan genomgående sett till att Arnolds karaktärer inte bara är laddade med, överskattade, one-liners utan även några moraliskt mörka fläckar. De glömde dock det i Eraser. Här är han inte bara en muskel- och vapenvirtuos utan även en riktigt känslosam och rättrådig kille, som bland annat bedyrar en kvinna att människans identitet inte sitter i id-kortet utan i själen, typ, och som genom ett trollslag är all vår medkänsla som bortblåst. När sedan de få, så kallade, coola replikerna faller som blydaggar till marken finns det ingen återvändo. Produkten Schwarzenegger är utsliten. Han är slut. Om inte Cameron illa kvickt tar sig an honom igen, vill säga. Jo just det, filmen handlar ju om något också. Inklämt mellan krevader, explosioner, smällar, dunsar, skrik, gnissel, tjut och stön skymtar en överpedagogiskt berättad intrig om specialagenten John Kruger vars huvudsyssla är att radera ut vittnens identitet så att de ska undgå hämnd från de storskurkar som de har skvallrat på. När en kvinna av folket blottlägger en vapenaffär som sägs vara i klass med Iran-Contras-skandalen får han anstränga sig maximalt. Men det går bra. Så nu vet ni det och behöver inte lägga pengar på att se Arnolds eskapader. Behöver jag säga att glimten i mitt öga är borta?