Jean-Pierre Jeunets filmer för lätt tankarna till det klassiska Simpsons-avsnittet "Maximum Homerdrive". Det där Homers gränslösa aptit får en stackars lastbilschaufför att äta ihjäl sig på delikata 16 pounds-biffar. Det är en vacker död, men likväl en död. Jeunets konstnärsskap är på samma sätt en enda gigantisk, visuell eating contest. Slump, öde, frankofili, idén om världen som grotesk maskin - allt vävs in i en agressiv bildporr som är svår att motstå, men som i längden förstås inte kan vara hälsosam.
I det tidiga 90-talets samarbeten med Marc Caro - retrofuturistiska Delikatessen och andrafilmen De förlorade barnens stad - byggde fantastiska kulissbyggen upp ett hotfullt system av dominobrickor i rörelse. Det fanns ett mörker som var tilltalande och inte liknade någonting annat. Duon gick skilda vägar i samband med Jeunets missriktade Hoolywood-satsning Alien Resurrection, och när sedan Jeunet på egen hand fick en global monsterhit med Amelie från Montmarte, var det apokalyptiska nedtonat till förmån för en quirky och söt men i grunden ganska unken torghandelsromantik. Något hade gått förlorat.
En långvarig förlovning är ytterligare ett steg i fel riktning för en av vår tids stora bildgenier. Jeunet har nämligen börjat flirta så smått med realismen. Saker i den verkliga världen. Som världskrig. Vi börjar under en helvetisk marsch - med tydliga lån från Stanley Kubricks Path of Glory - där några unga män ska föras till ingemanslandet mellan Frankrike och Tyskland för att möta en säker död. De har fejkat skador för att få bli hemskickade till sina flickvänner. En av männen är Manech (Gerard Ulliel). Och det är hans älskade, Audrey Tautou i en ganska ogenerad Amelie: Second coming-upplaga (lite mindre väna fruktinköp men fortfarande helt tossig), som vi får följa i de följande två timmarnas pusselartade rekonstruktionen av vad som egentligen hänt. Det blir ett slags grotesk detektivfilm, med flashbacks, stickspår och såklart en hel del mustigt nonsens.
Som leverantör av artificiella formbomber är Jean-Pierre Jeunet fortfarande ett säkert kort. Men ämnet passar honom illa. Det finns en magi i det jag ser, men jag känner inte så mycket. Det är som att han tar i realismen med sterila vinylhandskar, osäker på när det krävs allvar och när gycklarmössan ska på igen.
Resultatet blir en sentimental film som inte vet vart den är på väg. En långvarig förlovning lider i slutändan lite av samma problem som Emir Kusturicas Livet är ett mirakel: återanvända idéer som tröttar ut mer än pekar framåt.Skådespelare:
Regi:
